Havstruten

Om utsträck tid

Jonny var inte direkt avvikande. Man kan säga att han hade ett väldigt obundet förhållande till vad som oftast brukar kunna innefattas inom begreppet ”realiteter”. Detta innebar att han gärna tillämpade ett ”pröva själv” resonemang - ofta till en grad som av de flesta skulle kunna beskrivas som ”in absurdum”. Det handlade inte om vanlig tjurighet, inte heller om ovanlig envishet eller bristande tillit, utan om ett faktiskt vetenskapligt intresse, en stor nyfikenhet och ambition att på djupet försöka förstå saker och ting här i världen.
Nu var han på språkresa till Cornwall och elevgruppen forslades iväg för att titta på Lands End. Det var sagt att man skulle få uppleva det storslagna "mötet", där det Engelska fastlandets yttersta utpost möter och klyver Atlanten mot Engelska kanalen.
Väl på plats ledsagades Jonny och hans lilla kamratgäng bort till ett järnräcke som löpte längsmed den höga klippavsats varifrån den omtalade vyn skulle få avnjutas. Jonny, som redan hade sett en hel del havsvyer i sitt liv, upplevde något av ett antiklimax. Vad man kunde se, förutom det väl indragna skyddsräcket, var en obruten havshorisont, eller om man vände upp blicken något, en skock trutar som låg och seglade i de kraftiga uppvindarna. Av själva strandlinjen - mötet - kunde varken ses eller höras just någonting.
Där stod Jonny och hans kamrater och spejade ut i havsdiset. Jonny valde snart att istället rikta sin uppmärksamhet mot fåglarna, att välja ut en trut att följa med blicken, försöka se hur länge den kunde hänga sådär bekvämt i vinden utan ta hjälp av några vingslag. Efter en stund lade sig truten i sakta glidflykt ned mot havet och försvann ur sikte under klippkanten. Utan mer än en tillstymmelse till ett enda flax.

Antagligen var det truten som utlöste Jonnys impuls att ta sig under järnräcket. Nu tänkte han fanemej bevittna det där mäktiga mötet det hade snackats om. Med tre korta kliv var han framme vid klippkanten. Böjer sig försiktigt utåt medan han hoppas att ingen ska börja skräna eller protestera bakom honom. Inte ett ord hör han. Under full koncentration sträcker han sig så ytterligare en liten bit utåt och får äntligen upp synfältet. En hisnande vy av den majestätiskt vackra klippudden som ligger där insvept i sjörök från mäktigt pulserande havsdyningar, klistrar in sig på näthinnan. ”Nu slipper i alla fall jag komma hem tomhänt för att berätta om en avlägsen horisont och några havstrutar”, hinner han triumfatoriskt tänka innan ett plötsligt vindkast får honom att tappa balansen.
Han hinner inte ens flaxa till med armarna innan han inser att den möjligheten redan är överspelad. Det finns inte heller skuggan av en chans att överleva de kanske fyrtio meterna av fritt fall ned mot de kantiga klipporna han ser under sig. Att det här fallet kommer att bli hans sista inser han i samma millisekund som tyngdpunkten förflyttats förbi foten han nyss placerade så varligt där på klippkanten. Nu, svajande över avgrunden, händer det märkliga. Istället för att arbeta med dödsskräcken eller koncentrera sig på sin balansakt så förflyttas Jonny långt bort därifrån.
Han får återuppleva en hel mängd viktiga möten och situationer ur livet. Många överraskande, då minnena redan hunnit gömma sig under den unge mannens medvetande. Det framstod plötsligt väldigt tydligt vad som varit betydelsefullt för honom, nu då allt oväsentligt brus effektivt sållades bort och gjorde sikten fri.
Sexton år av liv rusade igenom honom som i en enda blixt, och särskilt en person intog en väldigt central plats där - Jonnys egen mamma. Självklart, kunde man tänka - men för Jonny var det en total överraskning.
En överraskning som han dessutom behöll för sig själv.
Kanske borde han ha tackat sin mamma. Kanske var det rentav hon som gav honom kylan att inte genast börja flaxa där i den ryckiga vinden, utan istället behålla sitt kroppsläge, avvakta, beredd på att nästa vindrörelse skulle kunna hjälpa honom tillbaka, i motsatt riktning.

*