Poliserna var nästan klara med sin dokumentation då hon dök upp; en liten medelålders kvinna iförd endast ett par avklippta jeans och ett smutsvitt bommulslinne. Hennes nakna fötter rörde sig nästan ljudlöst över den nattfuktiga asfalten.
- Stanna där! röt den ene polisen direkt då han fick syn på henne. Hon tvärstannade, kanske tio steg ifrån honom.
- Jaha, förlåt då, svarade hon snabbt och knyckte till lite med axlarna.
- Jag skulle inte gå barfota här om jag vore du, kom det från den andra polisen, en kvinna som stod bredvid och höll en stirrande blick fäst mot Arjas bara fötter. Det pågår en brottsutredning här, du kanske kan se glasbitarna, la hon till och pekade mot marken.
- Det var just därför jag tänkte tala med er, eftersom jag har gjort vissa observationer, förklarade hon försiktigt. Jag har just följt blodspåren hit, ända bortifrån Kampementsgatan, fortsatte hon och vek upp ena fotsulan som var kolsvart av fastkletad vägsmuts. Hon pekade på foten.
- Varför har du inga skor på fötterna, ser du inte glassplittret? Poliskvinnan lät ungefär som om hon talat till en brottsling.
- Jag ville bara visa att jag har blod under dem. Arja vinklade fram den andra kolsvarta fotsulan medan hon själv rös till av en blandning av äckel och vällust. Mest vällust. Det låg något väldigt starkt i att inför två poliser få visa upp en främmande människas blod intrampat under fötterna, märkte hon.
- Brukar du gå runt sådär klockan tre på natten, frågade den manliga kollegan barskt.
- Nej, jo, jag brukar gå barfota, är det något problem med det? Arja försökte låta lite käck, men utan att riktigt lyckas. Hennes masochistiska böjelse hade börjat ta över henne; lagt något tjockt över stämbanden som hon inte riktigt kunde kompensera för. Poliserna som just vartit i färd med att fotografera skadorna på platsen tittade menande på varandra medan de lugnt stoppade tillbaka sina respektive kameror i fickorna. Arja kände att de tänkte strunta i henne. Kanske lika bra så, tänkte hon, innan hon började vända sig om för att gå sin väg. Men hon avbröts mitt i rörelsen.
- Du, vi tar gärna dina uppgifter om du vill sitta ned ett slag i bilen där. Polismannen lät nu snällare på rösten. Arja vände sig tillbaka och såg att poliskvinnan redan börjat gå mot bilen. - Om du följer med Lena en stund, och aktar dig för glasen bara. Arja förstod inte varför hon plötsligt skulle in i polisbilen, men utsikten att få gå de där stegen, förbi glasbitarna och med polismannens uppmärksamhet riktad mot sig, fick henne att snabbt bestämma sig. Med några lätta steg tog hon sig bort mot bilen. Varje steg skickade små skälvningar genom kroppen, av upphetsning, men även av oro. Hade hon kanske blivit misstänkt för något?
- Sätt dig här i baksätet så får vi höra, sa poliskvinnan och hjälpte henne in genom bakdörren.
Inom några sekunder hade bägge poliserna tagit plats i sätena framför henne och Arja började känna sig obehagligt instängd där i baksätet. Varför hade hon inte bara gått? Hon beslöt att snabbt skjuta ifrån sig oron och istället släppa fram det andra - det som eggade henne. Hon kastade en snabb blick mot sina erigerade bröstvårtor som pekade fram stolt under linnets tyg. Hennes ena hand tryckte sig ned mellan benen och en svagt darrande flämtning undslapp hennes halvöppna läppar. Polismannen i förarsätet lade ifrån sig det anteckningsblock han just börjat bläddra i och vred istället om bilens startnyckel. Motorn spann igång.
- Kanske vi kan köra en liten sväng medan du berättar vad det var du hade sett därute? Vart var du på väg där förresten? Han riktade om backspegeln med handen för att bättre kunna söka hennes blick. Arja visste inte om dörrarna var låsta eller ej, men vågade inte kolla. Hon försökte intala sig att de var öppna, fastän hon starkt anade motsattsen.
- Jag var alltså bara ute och gick, och... Arja hann inte längre innan hon märkte att bilen började röra sig framåt. Hon tystnade.
- Och trampade runt i blod.., fyllde kvinnan på, du kanske förstår att det där låter ju rätt konstigt?
- Ja,... jag råkade väl kliva i det lite, men... det jag ville berätta var... Vart är vi på väg förresten?
- Ja, vi kör en liten spaningssväng under tiden bara.
- Eh, men.., de här blodspåren, de gick åt det andra hållet, in mot stan. Arja kämpade för att låta stadig på rösten men hörde hur den ändå svajade ömkligt.
- Om du lämnar polisarbetet åt oss så tror jag att det blir bättre, högg kvinnan av. Vi undrar fortfarande över din aktivitet därute, mitt i natten, barfota...
Vad skulle hon svara som hon inte redan sagt? Bara fötter är väl i alla fall inte olagligt, tänkte hon. Plötsligt kände hon bilen kränga till, innan den flög in på en smal grusväg. Adrenalinet stack redan i händerna där hon satt och nu instinktivt började treva efter dörrhandtaget.
- Får man inte gå utan skor här? ropade hon nästan, medan bilen skakade fram över den gropiga skogsvägen.
- Det är såklart att du kan, men vill du verkligen det - vill du gå av här i mörkret? Föraren stannade bilen tvärt. Vill du verkligen gå av här? Upprepade han.
Ja, tack! Men varför mitt i skogen? Poliskvinnan vände sig bakåt mot Arja med ett stelt grin i ansiktet.
- Om du inte ens förstår vilka som ställer frågorna här så föreslår jag att du återgår till din promenad, eller vad du nu var du sysslade med därute.
Arja hörde hur det klickade till i dörrlåsen. Utan ett ord började hon slita i dörrhandtaget tills dörren gick upp och hon föll handlöst ut ur bilen. Att hon skrubbade sina knän emot gruset kände hon inte. När hon tittade åt det håll de kommit ifrån kunde hon bara urskilja de få meter av vägen som låg upplysta av bilens bromsljus, allt annat var svart. Hjärtat rusade i henne där hon stod på alla fyra, som fastfrusen i marken. Ett par sekunder och en evighet förflöt innan hon hörde hur bildörrarna öppnades bakom henne samtidigt som ljusen släcktes.
Hon satte iväg som ett skrämt rådjur, in i mörkret, bort längs vägen. Strax tändes en ljuskäggla efter henne och hon kunde se framför sig. Det var då skottet brann av och allt blev svart på nytt.
Hon visste inte om hon var träffad då hon famlande försökte kravla sig upp ur diket hon tydligen dråsat ned i. Med sina bägge handleder stukade och obrukbara tvingades hon att försöka ta sig upp med hjälp av armbågarna. Väl uppe i knästående träffades hon åter av ljuskägglan, nu i ansiktet. Arja föll tillbaka ned på huk, vinglade lite med kroppen innan hon lät den glida tillbaka ned till botten av diket.
- Du ville väl ha lite äventyr, ville du inte? hörde hon kvinnans röst bakom strålkastaren.
- Måste ni döda mig? Arja pressade fram orden genom tänderna, käken var låst av skräck. Hon kände iskallt vatten leta sig in mot ryggen, genom hennes tunna kläder.
- Om du inte slutar med dina frågor - ja, troligen, hahah!
Innan de fattade tag i hennes fötter för att släpa ni henne i skogen, mumlade hon, svagt:
- Jag är gratis, jag är gratis, om ni vill.
