Populärvetenskap om oensamhet

Jag är lite osäker på om det här är sådant som kan intressera vanliga friska människor, så jag ska försöka hålla mig kort. Dagens tema lockade mig till att försöka åstadkomma en liten fördjupning på gårdagens kanske något luddiga försök att knyta ihop vanligt kaffe med den exotiska frågan om huruvida fiskmåsen Torsten skulle kunna ha en namne ute i universum. (Angående frågan om vi kan tänkas befinna oss inuti en atomkärna eller inte, ber jag att få återkomma vid senare tillfälle.)

Idag handlar det bara om ett enkelt försök att åskådliggöra ett stort tal som var uppe igår, nämligen 400.000.000.000.000.000.000.000. Talet ser ju inte helt oanständigt ut när man ser det som en liten radda med siffror sådär. Men ändå - hur mycket är det egentligen? Hur många stjärnor pratar vi om?
Ett grundproblem ligger i att stjärnorna - förutom att vara så inihelvete många - också är så extremt utspridda. Det skulle ta över hundratusen år för en snabb raket bara att nå fram till vår närmsta grannstjärna; Alfa Centauri. Efter ett fikastopp där kanske man vill fortsätta resan någon miljard år vidare in till centrum - av galaxen alltså - kanske kasta ett öga på svarta hålet eller vad man nu kan hitta på? Galaxen hinner snurra fyra varv under denna tid (det gäller att hålla reda på kursen!). Också värt att notera är att om du skulle välja att färdas i mera normal takt - säg 100 km/t, så tar det respektabla 300 miljarder år att komma fram. - Eller, "fram och fram", galaxen lär inte finnas kvar vid framkomsten...

Nej, men det är som sagt väldigt glest mellan alla fikastoppen därute. Men hur många potentiella anhalter har vi då att göra med? Jag kan erbjuda följande exemplifiering:

Vi samlar in alla universums stjärnor och packar ihop dem som prickar på en tapet. Sedan krymper vi tapeten så att varje stjärna endast upptar en fyrahundradels kvadratcentimeter av tapetytan. Väldigt småprickigt således. Sedan låter man samtliga tapetfabriker i världen ställa om all sin tillverkning till endast denna tapet. Efter hundra år så har man fått fram så mycket tapet att man kan fylla världens alla lastbilar och långtradare till bredden med bara tapetrullar. Sedan låter man dessa rulla ut tapeten efter sig så långt den räcker. Ett grovt överslag säger att det kanske kan täcka alla världens vägbanor, eller Saharas yta om man hade kunnat köra där istället. Sen räknar man på hur många prickar man sammanlagt har på denna mega-tapet. Då visar det sig att prickarnas antal utgör endast 0.08 PROMILLE ställt mot antalet stjärnor. (Suck)

Man överger således tapetfabrikerna och övergår till ett rent teoretiskt beräknande. Efter att man med en sådan metod klätt in hela jordklotet med de pixelstora prickarna finner man att detta inte heller förslår, utan att det går åt 195 jordklot - ytterligare - för att få plats med hela tapeten.

Jaha, det var vad jag hade för dagen.

Och: Det lär finnas ett språk där man bara har tre räkneord: "En", "några" och "många". Språkets utövare lär var ett lyckligt folk.

20 x 20 = 400 (prickar (stjärnor) per cm2)
400 x 10 000 = 4 000 000 (prickar (stjärnor) per m2)
4 000 000 x 1 000 000 = 4 000 000 000 000 (prickar (stjärnor) per km2)
4 000 000 000 000 x 510 072 000 = 2040 288 000 000 000 000 000 (prickar (stjärnor) på jordens yta)
2 040 288 000 000 000 000 000 / 400 000 000 000 000 000 000 000 -1 x 100 = -99,489928 (procentuell andel prickar (stjärnor) som inte fick plats på jordens yta)
100 / (-99,489928 + 100) -1 = 195 (Antal ytterligare jordklot som går åt för att rymma samtliga stjärnor (prickar) som lär ska finnas i vårt universum.