Backpacking

New York? Där köpte jag en gång mitt vassaste kameraobjektiv; en magisk 24-mm vidvinkel att fästa på mitt enda resesällskap - en halvautomatisk SLR-kamera. Optiken inhandlades mitt i natten. Jo, man hade nattöppna kamerabutiker i NYC på den tiden. Dessutom gick den till halva priset mot vad den hade kostat hemma. Plötsligt gick det att fånga in all stadens hisnande arkitektur på det lilla filmplanet. Jag var salig, ja nästan yr av upplevelsen.
Ur människovimlet dök det en dag upp en tjej som förmodligen var den coolaste kvinna jag nånsin fått anledning att ens kunna drömma om. "Drop-dead" beautiful och i svarta åtsittande läderbrallor växte hon in i min sökare. Själv bar jag ett par slitna jeans och en sån där grön surplus-jacka - á la De Niro i Taxi Driver. En utstyrsel som fick mig att se totalt "New York-ish" ut - Ja, det var så hon sa, flickan som jag plötsligt stod och talade med. Själv hade jag inte ens reflekterat över saken - hade inte ens sett filmen - trots att den hunnit gå i flera år.
Hennes klädsel vågade jag naturligvis inte kommentera. Hela hon såg för bra ut för att det skulle gå att ta en enda bit i munnen - utan att omedelbart svälja ned den. "You look pretty cool yourself" hade kommit ut som en ren förolämpning.

Av någon anledning tog hon med mig till en dansklubb några kvarter längre ned. Innan vi ens hunnit dit var jag klar med min plan: Hon skulle bli min och jag skulle komma och hämta henne - med segelbåt... Jo, jag hann även lägga fram planen - innan jag förlorade henne ur sikte därinne. Jag hann även med att se henne omfamna ett antal välbyggda herrar, och att känna mig missuppfattad.

Nästa dag höll jag mig inne. Satt och putsade mina objektiv tills jag blev hungrig nog att orka ta fram fältköket, orka värma burkmaten, där, på golvet, på mitt lilla, skitiga, why-am-see-ej - rum.