lördag 2 mars 2013

mordjakten... forts.

Jo, jag var där. En halvtimme efter mordet kom jag och min flickvän körandes Sveavägen ned, förbi uppbådet. Vi förstod att det hänt något allvarligt. En kvart senare var vi hemma och knäppte vi på tv'n, eller om det var radion. Det framkom snart vad som hade hänt. Overklighetskänslorna blev påtagliga.
Jag beslöt att ta bilen och bege mig tillbaka till platsen, där på Sveavägen. Klockan kan ha varit runt ett på natten då jag parkerade bilen en liten bit därifrån. Jag gick fram till den lilla avspärrningen runt blodfläcken - och stirrade. Stirrade på Olof Palmes ännu färska blod där i snömodden. Tre, kanske fyra, poliser stirrade tillbaka på mig. Jag började röra mig bort för att försöka undgå deras intresse - det var bara jag och dessa poliser som befann oss där vid tillfället. En känsla gavs av att jag inte hade rätt att befinna mig där - ändå höll jag mig kvar - slog ett par lovar tills jag fått det att sjunka in, att detta var på riktigt.
Enligt L.G.W. Persson stämmer min lilla visit in på vad som senare kan ha resulterat i "fantombilden" - alla påstår att jag liknar den otäcka bilden. (Tack alla för det!)
Naturligt nog så har denna episod berett mig ett särskilt intresse för jakten på Palme-mördaren. Att jag vid  tidpunkten var taxichaffis i stockholm och som sådan senare även blev knivhotad av CP,  i min egen taxibil, kanske också ska nämnas.
En vårdag femton år senare kliver Christer Pettersson in i min buss vid hållplatsen utanför Solvalla. Det tog 0.1 sekunder att känna igen mannen, högst. Detta kan jämföras med Lisbet Palme som "bara" behövde behålla minnet under tre år. Jag kan bara vidimera att den mannens blick inte är av det slag man glömmer.

Vidare vågar jag påstå att mordgåtan i praktiken är löst - om än inte i juridisk mening bevisad.
Som en uppmjukning kan man - i fall av intresse- börja med att läsa följande  sammanfattning av "besvärande omständigheter" för denna vår numera framlidne tjackpundare.

OBS. Detta skall på intet vis läsas som ett angrepp mot amfetaminbrukare/missbrukare generellt, även om jag  personligen förkastar droger - generellt.

7 kommentarer:

  1. En blick man aldrig glömmer...

    SvaraRadera
  2. Känner mig låst, om det är skrivpuffabsinens eller kvardröjande kvardröjande trötthet och aptitlöshet efter feberattackarna vet jag inte. Trött är jag, på gränsen till apatisk. Jag gör ingenting av det jag borde göra. Enkla saker som att gå ut med soporna känns oöverstigliga. Rädslan handlar inte om ord, den handlar om att vara människa. En konst som andra antingen behärskar till fulländning, eller fullständigt förträngt att den existerar. Behärskningen är kvinnlig, förträngningen manlig. Kvar finns vatten som frusit till grå is i rännstenen. Utan mening eller mål, längtar jag efter tranor och sothöns. Himlen är vit. Jag grubblar för mycket. Kanske är det synd om mig. Jag vet inte. Kanske har jag bara mig själv att skylla. Rädd är jag, för ord och tankar, för att vara människa och för dess motsats. En svart blick, en spiral av hänsynslöshet, speglar döden och jag ryser.

    SvaraRadera
  3. Gastkramande! Men är det sant eller påhittat? Bra skrivet! Nu ska jag klicka på sammanfattningen ....

    SvaraRadera
  4. Ang kommentar hos mig: Tack!

    SvaraRadera
  5. Bra o spännande. Ja, var det CP eller ska man to att GW har presenterat sanningen i sin TVserie?

    SvaraRadera