Plåtvelocipeden (en tragedi i ren i-lands-tappning)

Jag lärde mig cykla på en leksaksmoped från jultomten. En stor vinröd i pressad stålplåt och med skämmiga utstickande stödhjul och reglerbart knarr-ljud. Första utmaningen låg i att framställa en lagomt ödmjuk begäran om att få stödhjulen bortmonterade. Det gällde att inte såra någon genom att avslöja att man redan kunde cykla - så gott som. Framåt sensommaren beslöt jag ändock att ställa undan hela schabraket. Terminellt. Det var det sätt jag kunde komma på för att föra fram idén om att en helt vanlig cykel kanske inte skulle behöva vara något alldeles förryckt...

- Men har du redan tröttnat på att cykla? frågade mamma någon gång borta i oktober.
- Närå, eeh, den har nog bara fått slut på soppa, kanske jag svarade, varefter jag tillsåg att låta hobbykatalogen ligga uppslagen på cykelsidorna resten av det vinterhalvåret. Fast vid det laget drömde jag inte längre om endast en cykel. Nu var det en med rockstyre och limpa som gällde. Hade man bara limpa och rockstyre hade man allt, på den tiden. Men att kommunicera något sådant till föräldrar som inte ens kunde skilja på en cykel och en leksaksmoppe...