Det tog väl ett par timmar. Sen blev det äntligen tyst. Nu var jag ensam med fem kubikmeter luft. Oväntat började jag sakna skriken. Tystnaden förvandlades till ett inferno. Skriken kom nu från alla håll. Urskiljningslösa. Nu skrek även jag, som för att mota dem. Det lade bara ännu ett skrik till kören. Det var svart och fullkomligt tyst bakom infernot. Hjärnan kokade. Be en bön, lyckades jag tänka.
"Döda mig!"
Jag fick inget svar. Luften började bli tjock.
"Nej!", skrek jag. Tog ett krampaktigt andetag. Jag kom ner ett par meter. Men dörren låg stängd. Det var då jag insåg att jag redan var död - levande död. Jag sam upp igen och tog tag i nånting.
Livet roterade utanför, ovanför, som en kalejdoskopisk dröm.
Skriken och syrebristen började göra mig hög. Så hälsade jag på gud.
Han sa: "Välkommen till döden!"
Jag var nu skild från den ännu kämpande kroppen. Förlorad.
Plötsligt, från ingenstans - kom lättnaden. Den slutgiltiga vissheten om återföreningen.
Att äntligen slippa spörja.
- Fan vad du snarkar!
Pratar med karaktärerna behöver inga levande människor
-
jag gillar verkligen inte människor
kärlek är aldrig någonsin en utan fler
förut trodde jag på kärlek som helhet det gör jag inte längre
det är absolu...
17 timmar sedan
Bra, oväntat slut.
SvaraRaderaJättebra! Jag fattar bara inte "Oväntat började jag sakna skriken... Skriken kom nu från alla håll..."
SvaraRaderaSynnerligen oväntat lyckligt slut.
SvaraRadera@MV; De blevo internaliserade, sas.
SvaraRadera