fredag 31 augusti 2012

Inverterad kraft


Längst ned i utställningshallen hittade jag en ensam blek liten tavla. Ett himmelsutsnitt i diffust blått överdraget med ett ljusare fält föreställande ett molnparti som sträckte sig snett över bilden. Strax till vänster fanns en dörr i gråmålad stålplåt med gröna nödutgångs-skyltar, en mitt på dörrbladet och en ovanför. Dörren stod halvt på glänt. Ikring detta, en oordnad grupp av tomma lådor och skärmar slarvigt utspridda över golvet. Det var utställningens näst sista dag och ganska lite folk. Jag hade råkat få infallet att följa efter en liten grupp elever som just stått och fimpat sina cigaretter då jag kom gående längs trottoaren utanför. Det enda jag visste om var jag befann mig var att det stått "Vårutställning!" på en stor banderoll över entrédörren.

Jag är inte översvallande intresserad av konst nu längre, men den i mitt tycke fullständigt meningslösa bilden väckte mitt intresse. Jag vet inte om det var av empati med upphovsmakaren eller om det mer handlade om någon slags längtan att få frossa i dennes misslyckande som gav drivkraften, men suget att skjuta upp dörren sög tag mig och fick mig att försiktigt smita förbi. Vad jag fann var en mindre skyddsrumsliknande lokal med en ny ståldörr i andra änden, med likadana nödutgångsskyltar. På väggarna hängde ett tjugotal nästan identiska målningar, alla utförda i samma oinspirerande färger av ljust blått och grått.

Jag ställde mig att fundera över vad som kunde vara betydelsen med dessa verk - eller var det kanske tänkt som ETT verk? En installation på temat "exit"? Alla målningar var endast titulerade "Molnet", så där gavs ingen direkt vägledning. En hög med bråte i ena hörnet ingav en känsla av förfall i det tysta och betongkarga rummet. Jag gick tillbaka till dörren och stängde den på prov - lyssnade - endast ett svagt fläktbrus gick att ana därinne.

Det var då jag fick idén: Jag ville göra mig till en del av "verket". Jag kan vara den saknade pusselbit som äntligen hittat in i pusslet, tänkte jag. Nere i hörnet, i bråten, lyckades jag få till en slags bädd av olika kartonger och träbitar.. Natten blev en fasa. Den ödslighet som belägrade rummet var total. Någon klocka hade jag inte. Tiden stannade, försvann, samtidigt som den tog mig i ett järngrepp. Lyckligtvis somnade jag till sist.

Nästa dag väcktes jag av att människor rörde sig i rummet, Jag låg kvar, blickstilla, i min hög av kartonger. "Häftigt", hörde jag någon säga - sen en till - innan de lämnade rummet. Mönstret upprepades och med allt tätare frekvens. Efter kanske tjugo liknande episoder började jag inse att jag lyckats; att jag smält samman med verket, som ett installationsobjekt. Jag slappnade av, kände ett pirr sprida sig i mig.

Plötsligt tystnade allt igen. Jag låg som förstenad. Jag visste inte längre om jag kunde röra mig. En omvänd energi övermannade mig. Jag var regerad av en enda tanke; att ligga still. Jag ville lämna livet som ett konstnärligt verk. En staty. Prisgiven. Det var då städpatrullen dök upp.



11 kommentarer:

  1. Ljuvlig text. Vansinnig. Underbar. Jag måste tänka på den många gånger.. Vilken otrolig idé. Vilken frihetsfylld klaustrofobisk romanticistisk galen text.

    SvaraRadera
  2. Gillar hela texten. De första styckena fick mig att tro att det var en papegoj-pastisch men mot slutet blev det saqer för hela slanten. Bra!

    SvaraRadera
  3. @M; Jag hade vissa ursprungliga ambitioner, men det spårade liksom ur:)

    SvaraRadera
  4. Allvarligt, i trean? I lekstugan? Vad kan man säga? Praktiskt med en sjö i närheten.

    SvaraRadera
  5. Kreativt - tänkte lite på Vilks ;)

    SvaraRadera
  6. Gillar idén och ditt sätt att beskriva den. Roligt, välskrivet. Begriper inte varför jag funderade över om hen inte blev kissnödig när hen låg där men det handlar förstås mer om mig än texten.

    SvaraRadera
  7. Jag känner mig stolt och hedrad av dina ursprungliga intentioner. Den urspårade delen av texten imponerade mycket på mig.

    SvaraRadera
  8. Fin text hördu :) Lite överraskande slut också.

    Sv: Visst är armén fostrande, åtminstone när den sker i rätt tid när man är nitton år :)

    SvaraRadera
  9. Svar (fattigkatter): tack. Du vet hur man uppmuntrar du. Du är också som en sedellampa, fast snällare, misstänker jag.

    SvaraRadera
  10. Svar (sant/falskt): Du vet hur Kalle Byx säger: Nästan allt jag skriver är lögn? Hos mig gäller: Nästan allt jag skriver är sant.

    The details may have been changed, to promote the good story. Men allt som skrivs har hänt. Ibland säger jag "imorse" när det var i förra veckan och ibland lägger jag till någon liten sidorolighet och framför allt tar jag ju bort en massa fluff, som inte behövs i skriven form.

    SvaraRadera