Resan

I Maj 1987.
En tågstäderska från Flemmingsberg, Kongo,
hoppar obekymrat in i framsätet för en tur till Engelen.

Orädd livsbejakande blick.
Mjuk, öppen, sällsamt okonstlad
och vibrerande vacker kvinna.

Bilens rörelser vaggar oss
försiktigt medan jag
sugs som ur en evighets dvala,
hennes självklarhet
lossar mitt eget kramptag om mig själv.
Tjugo minuter går ändå alltför fort.
Småskrattande byter vi små lappar.

Hon ringer upp mig!
på trevande svenska.
- Hur bor du?
- Jag bor själv.
- Ensam! frågar hon, överraskat.
- Jo, ja..
- Har du inga vänner?
- Jo, men jag bor ändå själv.
- Så det är bara du som bor.. Rösten låter medlidsam.
- Jo, jag lever väl ett lite torftigt liv här...

Jag gillar tv-serier, säger hon efter en stund.
- Jaha. Vilka då tv-serier?
- Amerikanska.
- Men kan inte dom ofta kännas ganska klyschiga?
- ?...

*