Bromsa?

Fartyget vägde 47.000 ton. Det motsvarar 2.500 fullastade långtradare i en obruten rad mellan Sockholm och Uppsala. Farten var trettio km/tim och avståndet sexhundra meter, till klippan.
Fantastiskt att de syntes så tydligt ändå - vågbrytningarna i månskenet. Jag la om rodret, slog av maskinerna och väntade på stöten.
Alla blängde på mig men jag talade lugnande till dem. Sa att det fixar sig, men att vi får nog kolla maskinrummen.
Jag insåg att det skulle bli en lång kväll och att det nu gällde att få i sig mat.
Väl framme i "Captens Corner" startar problemen. Kocken verkar nervös och kan inte leverera säger han. "Släng fram en dessert åtminstone", beordrar jag "och en stor whisky."
Telefonen ringer i ett. Jag måste prioritera och trycker ned den i byxfickan.
Till sist kommer whiskyn och en ynklig glass fram på ett fat.
Men det är nästan försent. Vi får slafsa i oss. Allting har börjat luta och människor springer åt alla håll.
Ska jag behöva dö hungrig också?

Att snurra

Plötsligt känns det som man skulle kunna skriva om i stort sett vad som helst; snurra upp, snurra till, snurra hit och dit - säg mig vad som INTE snurrar! Visst, jag känner mig som en snurrig vandrare här på jorden men hela jorden, för att inte tala om universum, snurrar, och jag vet inte om jag ens vill träffa den som lyckats undgå detta.
Således tillägnar jag denna puff mig själv och alla snurriga puffpolare därute som oförtrutet fortsätter att kartlägga denna vår snurriga belägenhet.

Att leva är att snurra en stund.
Att skriva är att försöka ge snurr åt det,
så kanske ge yrseln fäste,
för en sekund.

Salt

För länge sen, när jag fyllde nio år, fick jag en gåva av min bror.
Tra lalala-ral-la.
Grävmaskinen Ferguson. Dess hjul de var av trä.
Vi eldade med den.
Tra lalala-ral-la.
När jag var hans lille bror.

Om tidsresa

- Nä, jag kom att tänka på blåvalarna. De lär ska ha funnits här på jorden ungefär trettio miljoner år längre än oss människor - som ju ännu bara hållit på här i cirka 100.000 år.
Sen är det ju det att vi på bara hundra futtiga år nästan hunnit utrota dessa djur - och möjligen även oss själva om ytterligare några.
Sen tänkte jag: Valens hjärna är sju gånger större än våra motsvarande små underverk - och via evolutionen dessutom finslipad under trehundra gånger så lång tid - för att inte nämna den lilla detaljen att dessa varelser, hisnande nog, i sina kroppar är ungefär tretusen gånger större.

- Och vart vill du komma med denna malström av gammal skåpmat?

- Åh, sorry! Jag bara spånade lite.

Att Snitsa

Fartyget räknades som ett av de vackraste. Nyvorne kapten Xing Yang Tang uppbar stolt sin befälsuniform där han gled förbi folket i baren. Tog sig en liten, då ingen såg på.
Kursen var redan fastlagt. Etthundra meter ut ifrån udden skulle de glida in, likt ett fyrverkeri i natten.
Väl ute på däck spred sig en underbar känsla i kroppen. Detta är livet - hann han just tänka - innan en skriande känsla av fasa istället grep honom. Xing knäade hastigt ned vid bassängkanten, och syftade - mot land.
Xing hade minus två sekunder på sig att ta sig tillbaka upp till bryggan. Det tog honom tjugo och katastrofen var ett faktum. Middagsgästernas vinglas flög åt alla håll och det fasansfulla oljudet av urberg emot fartygsskrovet var omisskännligt.
Xing och fyratusen till tar sig ganska snabbt iland. Vissa blir förstås - liksom fartyget - kvar i vattnet.
Reservkraftverket höll kvar skenet in i det sista.
Det blev en vacker katastrof.
Nästan flärdfull.
Xing m.fl.
RIP.

Modernt folkhem

Jag har blivit inskriven i en sk. PROCESSTYRNINGSMODELL kallad FAROS (Förnyad Arbetslivsinriktad Rehabilitering Organisation och Samordning).

Syftet är att förvandla mig ifrån sjukersatt handikappad till arbetslös socialbidragstagare. (Alternativt aktivitetsersatt slavarbetare.)

Det ska bli jättespännande.

Är det nån som har en husvagn att sälja för tiotusen?
(Manskapsbod eller pråm funkar också)

Skrock

Jag ska fatta mig kort.

Katten börjar bli lite gammal, ont i lederna och orkar inte med att sitta ute i kylan särskilt länge. Hämtar in det lilla mystrollet efter en halvtimma så att han kan få komma in och äta och värma sig istället. Själv ställer jag mig och pinkar, när braket hörs. Korsdrag och en meterhög högtalare med tillhörande blomkruka i backen. Blöt jord, porslinskärvor och resterna av en f.d. välväxt julros ligger blandat med allsköns bråte på köksgolvet. Psykopaten som bor inunder kommer förstås upp och meddelar att värden minsann ska få höra talas om detta.

Det var inte det jag skulle berätta om.

Om sex timmar ska jag stå i duschen för att göra mig presentabel för arbetsförmedlaren som kallat på mig. Jag är inte full, men flaskan är inte heller tom. Det kommer att bli en hård kapplöpning för levern...

Detta var ju inte heller vad jag tänkt berätta om.

Amerikanska soldater som urinerar på ihjälskjutna talibankrigare i aktuellts 21-sändning... Nej, det var verkligen för mycket!

Det var dock inte alls vad hade jag tänkt spörja om här.

Jag tänkte berätta om saqer. SAQER, dvs. jag, kommer inte längre åt vare sig min egen blogg eller de flesta andra bloggar jag brukar besöka.
Först trodde jag att det var straffet för att jag stulit en bild på Golden Gate. Nu har jag kommit till slutsatsen att det handlar om ett långt grövre brott: Saqer är en provins i (I)ran. (I)ran har olja och eventuellt kärn (v) apen på gång. Mitt förra inlägg hade underrubriken "perfec (t) (c) rime". FR (A) har "(s) ignal spani (ng)" på all internet-trafik. Liksom (P) ent agon. Därför har min bloggs ip-adress avskurits ifrån de adresser den mest frekvent har uppsökts ifrån eller kommunicerat till.

Får se vad jag hittar för lösning framöver.

Vägra krig.

/Tutten Tott

Ansvar

Spannet mellan att göra rätt och att inte göra fel delar inte brofästen.
Bärs av olika kolonner.
Att ta ansvar är att ändå lyckas vandra den bron.

Utan att drunkna.

Huvudlöst?

Perfekt crime

- "Hej! Jag har skickat ut tjugoåtta vänförfrågningar åt dig!"
- "Rart av dig, men du kanske inte reflekterade över varför jag använder mig av ett nick på fb?"
- "Nä, tänkte bara att du skulle bli glad för lite fler vänner där. Du har ju bara sju stycken!"
- "Som jag huvudsakligen har valt själv, ja."
- "Nu frågar dom mig vem du är, får jag avslöja den stora hemligheten?"
- "Den har dom redan listat ut."
- "Ja, då är det väl lika bra då kanske?"
- "Säg att jag ska lägga ned min sida och att jag är helt asocial."
- "Men lägg av nu, vad är problemet?"
- "Att jag inte känner mig upplagd att försöka interagera med 200 pers simultant."
- "Äh, vad man än gör så blir du missnöjd!"

Flasklocksfilosofen

Huvud? Jag lyckas ändå aldrig lista ut vad det var jag verkligen ville förrän det eventuellt redan råkar ha hänt, eller vad jag inte ville, förrän det jag åtminstone tänkte att jag ville - inte hänt.
Fast mitt huvud är väl inte riktigt tänt.
Skål mina vänner!
Skål.

Saktmod

- Jag får ingen ordning på begreppen, det måste finnas något man kan göra!
- Om vi ta're lite lunch här så fixar det sig, ska'ru se.
- ok...

Taggar för tålmodiga...

Klicka för större bild!

Baxat från Närmare bestämt här.

Strikta preferenser

　
Ett slags intuitivt, oreflekterat, omedelbart verkande, djurlikt förhållningssätt.

Som mobbing.

T.ex.

Alla dessa lyxkryssare

Resultatet var lysande. Dags för den årliga cermonin men självklart gick det inte att inte samla alla tiotusen anställda. Styrelsen fick agera representanter. Det blev en glad fest som oftast. Bonusresultaten redovisades förstås i pressen. Liksom sjukskrivningarna.

Doft av metall

Nickelallergin hade hittills besparat henne oceaner av plågsamma, pinsamma förklaringar. Att den sen var helt och hållet somatisk betöd ju inte att hon för den skull ljög på något sätt - även om hon nogsamt undanlät att gå in i det. Nu var det så att Ove hade lyssnat med en läkare och där inhämtat, svart på vitt, att det omöjligen skulle kunna framkalla allergiska reaktioner - att hålla i en dörrnyckel några sekunder om dan. Att detta eviga trasslande med handskar som hon ägnade sig åt därmed var fullkomligt onödigt!
Heide gav slutligen upp för trycket, beslöt att berätta om sin far, svarvaren. Odjuret som hade kommit hem med underhållet en gång varannan vecka, med egen nyckel, och sen låst med dubbla slag bakom sig. Hur hon sedan hade lämnats vid köksbordet med fingrarna instoppade i öronen. Och om sin förbittrade, hatiska, mor. Om faderns doft av metall och svarvolja. Och sedan om flykten till nunneklostret.
- Har du någon bild på honom?, frågade Ove, förläget.
- Jag har hans verktygslåda, längst inne i förrådet, om du är intresserad?
- Hm, vet inte...
- Den sägs vara värdefull. Du får den om du bara orkar ta fram den.
- Men vill du verkligen se mig med hans verktyg?
- Ja, varför inte!

Hämnd

Jag hämnar

gruppen vedergäller

samhället rättsskipar

nationen krigsförklarar

Världen ser på, sköter sig själv,
utan vidare avsikter.

Ett litet rättshaveri

"Nämen guuud lilla fisegrisen!", löd senaste kommentaren. Han var verkligen söt, det lilla skruttet, i randig mössa och med hemstickad kofta ifrån mormor.
Kvinnan, modern, som håller gossen är inte mindre intagande, med sitt breda leende under två självklart, stolt, skinande ögon. Åtta kommentarer hade det hunnit bli, alla med snarlikt innehåll.
Så vad kunde nu jag lämna för kommentar här, till detta barn jag inte fått se sedan häktningsförhandlingen i fjol.

Nej, vad som helst skulle omintetgöra allt det vackra.

Motvind

"Man ska arbeta MED materialet", flåsade min gamle lärare åt mig på konstplugget. Orsaken var att jag höll på att konsumera upp hela lagret av dyrbart mässingslod, genom att hårdnackat försöka löda ihop elva olikformade plåtsektioner till en stor böjd tratt...
Det positiva är att han efterlämnade ett riktigt bra citat, även om han själv kanske inte alltid dansade med vinden precis.

Ursäkta mig!

Jag börjar bli trött.
På människan.
Det kommer visserligen nya, friska,
hela tiden.
Men vad lämnar vi åt deras framtid?

Framtiden gör mig också trött.
Förbannat trött.

Förlåt.