söndag 15 augusti 2010

Resan

I Maj 1987.
En tågstäderska från Flemmingsberg, Kongo,
hoppar obekymrat in i framsätet för en tur till Engelen.

Orädd livsbejakande blick.
Mjuk, öppen, sällsamt okonstlad
och vibrerande vacker kvinna.

Bilens rörelser vaggar oss
försiktigt medan jag
sugs som ur en evighets dvala,
hennes självklarhet
lossar mitt eget kramptag om mig själv.
Tjugo minuter går ändå alltför fort.
Småskrattande byter vi små lappar.

Hon ringer upp mig!
på trevande svenska.
- Hur bor du?
- Jag bor själv.
- Ensam! frågar hon, överraskat.
- Jo, ja..
- Har du inga vänner?
- Jo, men jag bor ändå själv.
- Så det är bara du som bor.. Rösten låter medlidsam.
- Jo, jag lever väl ett lite torftigt liv här...

Jag gillar tv-serier, säger hon efter en stund.
- Jaha. Vilka då tv-serier?
- Amerikanska.
- Men kan inte dom ofta kännas ganska klyschiga?
- ?...

*

10 kommentarer:

  1. det här gillade jag känner stämningen, fuktigheten i luften och bilens skakningar.

    SvaraRadera
  2. Så elegant du fångar de två mötena.

    SvaraRadera
  3. En fin text som bra speglar olikheterna

    SvaraRadera
  4. Så bra! Tycker särskilt om dialogen om boendet!

    SvaraRadera
  5. Modigt att ringa och härligt skriven dialog.

    SvaraRadera
  6. Som vanligt utmärkt, spännande.

    SvaraRadera
  7. Du har inte skrivit något på länge.
    Inte på din blogg i varje fall.

    Skriv en mening hos mig.
    Försöker prova kollekivt skrivande ;)

    SvaraRadera
  8. Tack för gårdagens mening.
    Det blev ett intressant avslut.

    Men nu är det en ny dag.

    SvaraRadera