I Maj 1987.
En tågstäderska från Flemmingsberg, Kongo,
hoppar obekymrat in i framsätet för en tur till Engelen.
Orädd livsbejakande blick.
Mjuk, öppen, sällsamt okonstlad
och vibrerande vacker kvinna.
Bilens rörelser vaggar oss
försiktigt medan jag
sugs som ur en evighets dvala,
hennes självklarhet
lossar mitt eget kramptag om mig själv.
Tjugo minuter går ändå alltför fort.
Småskrattande byter vi små lappar.
Hon ringer upp mig!
på trevande svenska.
- Hur bor du?
- Jag bor själv.
- Ensam! frågar hon, överraskat.
- Jo, ja..
- Har du inga vänner?
- Jo, men jag bor ändå själv.
- Så det är bara du som bor.. Rösten låter medlidsam.
- Jo, jag lever väl ett lite torftigt liv här...
Jag gillar tv-serier, säger hon efter en stund.
- Jaha. Vilka då tv-serier?
- Amerikanska.
- Men kan inte dom ofta kännas ganska klyschiga?
- ?...
*
plötsligt är allt jag någonsin var någon annanstans
-
djuret du just ätit galopperar skräckslaget i magen
såg dig på håll i citylights stureplan en perfekt månskärva
2 helger i rad där jag förlorat allt
...
2 dagar sedan
det här gillade jag känner stämningen, fuktigheten i luften och bilens skakningar.
SvaraRaderaSå elegant du fångar de två mötena.
SvaraRaderaEn fin text som bra speglar olikheterna
SvaraRaderaKulturkrock. Fint fångad.
SvaraRaderaSå bra! Tycker särskilt om dialogen om boendet!
SvaraRaderaModigt att ringa och härligt skriven dialog.
SvaraRaderaSom vanligt utmärkt, spännande.
SvaraRaderaBravo!
SvaraRaderaDu har inte skrivit något på länge.
SvaraRaderaInte på din blogg i varje fall.
Skriv en mening hos mig.
Försöker prova kollekivt skrivande ;)
Tack för gårdagens mening.
SvaraRaderaDet blev ett intressant avslut.
Men nu är det en ny dag.