onsdag 28 juli 2010

Finsk fylla


Tillgreppet

Först blir man chockad, nästan lite euforisk, sedan trött och mer eller mindre förvirrad.

Därefter tomhet.

Helt plötsligt kommer ilskan

- behovet av upprättelse -

en ostyrig önskan att bli "kvitt"

Sedan de tröstlösa resonemangen.

Slutligen ledsenhet och sorg, ren saknad.

Där sitter man så, vingklippt och övergiven,
med endast ett ihåligt, lätt patetiskt

- varför?

- just min... lilla segelbåt

*

tisdag 20 juli 2010

Kreativ nostalgism

.
Tror inte på bokslut
Tror inte på slut överhuvudtaget
Tror på början av en fortsättning
Tror på - kontinuum

*

måndag 19 juli 2010

I busken

Bernard var nu inne på tredje året han nästan dagligen fått krypa där i buskaget. Kvinnan som bodde rakt ovanför led av akut spindelfobi. Varje gång hon kom att tänka på spindlarna måste hon ta sin pappersrulle och skrida till verket. I ena änden av en lång pinne klämde hon fast en fuktad pappersbit, böjde sig försiktigt ut genom något av fönstren och drog med pinnen kring bågar och fönsterbläck, ända tills pappret lossnade. Laddade om med nytt papper och fortsatte så mödosamt tills hon hörde eller såg någon person närma sig. En bra dag kunde hon orka upp till tio sådana omladdningar.

Bernards egen bakteriefobi var inget att ens försöka mäta emot detta insåg han. Dessutom hade den faktiskt lindrats något sedan han börjat med pappersplockandet - men ändå - var detta verkligen HANS jobb?
Ett par försök till förhandlingar med kvinnan hade kammat hem noll. Han hade till och med erbjudit sig att själv ta över och sköta spindelsaneringen, utifrån rabatten - bara han i utbyte slapp plocka med dessa äckliga pappersbitar. "Dom kommer ändå", hade hon bara svarat.
Eftersom spindlarna i fråga ändå inte blev större än någon enstaka millimeter hade Bernard en gång även dristat sig till att föreslå kvinnan att själv ta vara på papprena "rakt ned i en plastpåse?" men fått förstå att han lika gärna kunnat föreslå henne att hoppa ut framför ett godståg.
Den dagen bestämde sig Bernard för att stå ut. Trotts att han måste tvätta händerna efter varje gång han plockat med dessa kisspappersliknande ting, såg han sig nu som en lyckligt lottad. Att det hela inte var konstigare än att han hjälpte någon som hade det bra mycket värre. Någon vars kanske enda pålitliga kommunikation med den mänskliga omvärlden utgjordes av små smutsiga ihopknycklade papperbitar.

Om han inte bara var grundlurad...

*

lördag 17 juli 2010

På havet

Du är -
I gravitationen

Långsamma hävningar
talar om levande beständighet
Omsluter
gifter sig med tiden
som upplöses
i majestätisk självklarhet

Du kan äntligen vila
trygg

Du är på knä
Du skakar
roteras
Nästan bedövad av vrålet
trycks du inåt
Du vrålar tillbaka
En gång
Ljudet vänder i gommen

Nästa vågtopp
bygger upp sig i mörkret
innan anfallet verkställs

Gång på gång

Stannar tiden

*

Svart natt

Avstånd
.
Akta,
när du badar i mörker,
skriver med alkohol

Skriver i mörker,
badar med alkohol

Beklagar

torsdag 15 juli 2010

Omsnickrad utmaning..

Om att - inte - förhandla

Lille Björn stod stolt och betraktade verket i den nakna vårsolen. Man kunde inte undgå att se att detta inte rörde sig om någon jävla pisskoja vilken som helst, tänkte han. - Grannungarna skulle helt säkert imponeras hårt efter att detta mästerstycke blivit färdigställt, gladde han sig redan. En del arbete återstod ännu. Men tak, väggar, golv och lite andra "detaljer" kändes ändå som sekundära problem nu när stommen äntligen stod där, stolt, med sina två våningsplan skjutande säkert två meter upp i höjden.
- Måste visa pappa, tänkte Björn med magen kittlande av stolthet. Pappa Rolf, som var en ambitiös arkitekt, lät sig dock inte alls imponeras. Räta vinklar skulle spara material i väggsektionerna och snölasten krävde helt andra dimensioner och vinklar i takkonstruktionen, förklarade han. Ståhöjd var ett måste han inte ens ville förhandla om och dessutom behövdes en luftspalt på minst tre decimeter under kojan för att avvärja fuktangrepp.

Några dagar senare var hela konstruktionen ersatt med färskt virke från garaget.
"Nu förstår du tillräckligt för att kunna fortsätta själv", sa pappan medan han för säkerhets skull hjälpte till att mäta upp ett par golvplankor - visade sonen hur man skulle använda vinkelhaken för att lägga blyertsstrecket i förhållande till tumstocken.
"Det sköna i konsten, och svåraste, är att redan i ritmometet ha en plan för exakt var i blyertsen man sedan ska lägga sågskäret", förklarade han. Björn tänkte att han haft stor tur som helt säkert måste äga världens smartaste pappa.

Det blev sommar och Björn klättrade fachinerat upp och ned i sitt lilla tvåvåningshus som nu mätte över tre meter i höjd. Njöt av utsikten däruppe. Kompisen Hasse som från början varit Björns entusiastiske medhjälpare kom också förbi ett par gånger, men pratade bara muttrande ut i luften om att det ju inte fanns några väggar i huset. Björn tänkte att han bara var avundsjuk. Eller höjdrädd. - Förmodligen bådadera...
Tjugofem år senare gav slutligen undergolvet vika och sjönk med lasten av höga vedtravar ned mot marken inunder. Taket var ännu intakt och då några väggar aldrig kommit på plats fungerade bygget ändå som ett utmärkt luftigt vedskjul i ytterligare några år - tills nästa ägare, också utan förhandling... förvandlade hela schabraket till en hyfsad majbrasa.

*

måndag 12 juli 2010

Slanten

Om att vara snål

Jägmästaren klev av tåget, ställde ned sina två välfyllda resväskor på perrongen och låtsades rätta till handskarna. Samtidigt kunde han följa två unga gossar i ögonvrån medan de styrde stegen mot honom.
"Vill herrn ha hjälp? Vi kan bära herrns väskor!"
"Dom är ju inte särskilt tunga, men om ni vill tjäna en slant så kan ni ju få träna er lite på dom...haha." Pojkarna bockade till svar och sög glatt tag i varsin väska.
"Ja, då ses vi om en stund om ni hittar vägen", sa jägmästaren och spatserade nöjt iväg med långa vinnande steg. Han tänkte att det skulle bli intressant att se hur många minuter det gick att lägga mellan sig och pojkarna - som ett slags mått på nyttan med den lilla affär han just ingått med dem.
Pojkarna, som inte vågat fråga vilken ersättning det kunde bli tal om, tänkte att det nog var bäst att haka på så gott det gick för att försöka göra ett gott och flitigt intryck - om jägmästaren blev nöjd så borde han säkert kunna ge dem en hel krona eller kanske rentav två - var deras fromma förhoppning.
Problemet var att dom inte kunde bära väskorna mer en någon minut innan mjölksyran tvingade dem att stanna och pusta ut, byta arm, fortsätta en liten bit o.s.v. Väl framme vid den långa uppförsbacken såg de nu bara kepsen på jägmästaren som guppande försvann bortom backkrönet.
Halvvägs uppför backen blev det även riktigt brant och dessutom halt att ta sig upp i det snöhala väglaget. Väskorna började kännas blytunga och måste nu dessutom bäras mot bröstet för att ge fötterna ett tillräckligt fäste emot det slippriga underlaget branten. Det rasslade till som ifrån mängder av bestick när de vände väskorna på högkant för att kunna få ett rimligt grepp om dem. Med hakorna tryckta mot väskkanten gick det också att känna den lite sura doften av gammalt silver pusta ut genom springan vid locket då de tryckte runt sina armar.
Detta höjde modet litet hos pojkarna som just börjat undra om de verkligen skulle komma att bli rättvist belönade för detta slit. Sista biten gick lyckligtvis nedför och de kom på att istället skjuta fram väskorna över snötäcket. - Tur att inte jägmästaren kan se oss nu tänkte pojkarna, lyckliga över upptäckten som kunde ge dem återhämtning i sina tröttkörda kroppar.
Jägmätaren, som just börjat oroa sig över vilken tid detta tog, stod i hallen och försökte räkna ut hur mycket han hade satsat vid dagens auktion. Cirka etthundrafemtio kronor kom han fram till att han hade spenderat på silvret, och nu även betrott pojkarna med... ja, förrutom de tjugo örena för kartongen med skosnören. Just då knackade det äntligen på dörren och han skakade snabbt fram en tjugofem-öring ur börsen och slog lättad upp ytterdörren.
"Tack, det var duktigt av er. Hoppas att ni får nytta av pengen här!" Sa han, och överräckte slanten till ena pojken.
Pojken lät det lilla myntet ligga kvar i den öppna handflatan, tittade sen snabbt mot sin kompis som bara sakta vrider undan huvudet. Sträcker sen försiktigt tillbaka handen mot jägmästaren där han står i dörröppningen.
"Tack, men vi hade nog hoppats på en krona för vår insatts - det var ju inte så lätt att bära dom där..." - nickade ned mot väskorna.
Jägmästaren ryggar tillbaka med ett häpet leende i ansiktet.
"Då hade jag hellre kunnat bära dem själv", svarar han strax med ett lätt skrockande.
"Då kan farbror få göra det också." Svarar gossen, stolt, innan jägmästaren hunnit ta ett nytt andetag. Handen med det lilla myntet sträcker han sen ifrån sig så långt det går men når ändå inte fram till jägmästaren som hunnit backa ett steg.
En tyst sekund, sedan en snabb vridning med handleden och tjugofem-öringen studsar till på hallmattan innan den med ett litet ekande klirr lägger sig tillrätta på golvet.
Detta klirr blev det sista som kommunicerades mellan jägmästaren de två gossarna. Historien däremot kom att spridas i hela bygden och dessutom leva vidare i decennier.
"Ni kan äta utan mig!" Ropar jägmästaren bort mot köket, innan han sakta tar på sig sina ytterkläder igen för att på behörigt avstånd, smygande i halvmörkret, följa efter sina väskor tillbaka mot tågstationen.

*

tisdag 6 juli 2010

Nylonstrumpor

Om något simpelt

Kattmannen stannade upp kisande mot den bländande eftermiddagssolen. Doften av varm asfalt och dieselrök blandade sig med fuktångorna ifrån riddarfjärdens vatten. Fötterna kändes som kokta inne i skorna efter tågfärden och han bestämde sig för att låta bekvämlighet gå före kutym genom att utföra vandringen barfota.
Framför honom låg tre kilometers promenad bland cyklar, bilar och andra fotgängare. Säkert skulle han utgöra en lätt stötande åsyn eftersom han varken var ung eller vidare fager längre. Men om människor inte tålde åsynen av en medelålders man med nakna fötter så må det fan vara deras problem tänkte kattmannen innan han plockade av sig skorna och återtog sin promenad genom gatunätet.
För en man vars mor sällan visat sig utan nylonstrumpor, utom möjligen på badstranden, var detta något av en rit - ett slags statement, som även skickade honom närmast erotiska signaler där han bestämt stegade iväg över den råa smutsiga asfalten.

*