måndag 30 juli 2012

Åpärrapport


Vi hade en portugisisk piga

hon behövde inte läras att tiga

kunde varken läsa eller skriva

ens ett svenskt ord kvida

Hon borstade till blod mina tänder

med sina unga fumliga händer

Hon var ett barn

Då jag var barn

.

måndag 16 juli 2012

Den lilVe Pianisten

- Jag vet inte...

- Nej, men jag vet. Nålsögat fäste en nöjd blick mot Tobbes nedfällda, som klättrade i små ryck utmed bordskanten medan han letade efter något att säga. Inte ett ord av lögn hade han ännu yttrat därinne. Ändå kändes det redan som om hans renhetsjag svärtades ned för var sekund han satt där med sitt ditklistrade halvtragiska ansiktsuttryck. Tobbe var en sökare, alltid nyfiken och på jakt efter sanningen. Allt vad som kunde ligga gömt bakom fasader och doktriner fångade hans intresse. Dessutom var han av naturen inte alls dyster, utan munter. Nu befann han sig plötsligt i ett läge av vända positioner och hans sympatier hade flyttats bort från honom själv och över till mannen i snurrstolen.
Men allra knepigast var kanske att trots att han förstod att han närrmast säkerligen också var genomskådad så upplevde han inte den minsta motvilja eller misstro riktad mot sig. Snarare kände han sig förstådd, där, mitt i sitt falska lilla teaternummer. Hans tänkte fiende hade mer börjat framtona som en saknad fadersgestalt; någon som inte bara såg och förstod honom, utan också kanske visste något om vad som kunde vara bra, eller till och med som han sa, "trevligt" för honom.

En minut hade hunnit förflyta därinne och Tobbes hela självbild var satt i gungning. Var han verkligen redan mogen att vända sig bort för att staka ut sin egen väg? Var han ens en lovande musiker? Han var visserligen musikalisk, det visste han med sig, och älska att spela det gjorde han verkligen - men musiker? En glad amatör och drömmare var just vad han var. Men även om hans själ låg i musiken - var detta ett fullgott skäl för att stiga åt sidan från samhällsplikterna? Var han, eller framför allt; ville han verkligen satsa på att bli den udda kropp som bara självupptaget gick sin egen väg? Och tänk, tänk om det faktiskt kunde vara ROLIGT att göra lumpen som telegrafist?

Nålsögat, eller Ernst som han faktiskt hette, väntade tålmodigt; följde forskande Tobbes små ansiktsskiftningar där han satt och kämpade med sin härdsmälta av känslor, tankar. Själv brydde han sig inte särskilt mycket om vart det hela skulle ta vägen. Han kunde redan se att aspiranten förstått att kamouflagen krackelerat och någon sadist var han inte heller. Ville grabben köra sitt race så fick han göra det. Det var ju heller inte så att man direkt skrek efter omotiverade värnpliktiga ute på förbanden. Tvärtom så såg man det som ett otyg att det inte ännu uppfunnits en urvalsprocess som bättre kunde sålla i "materialet".

lördag 14 juli 2012

Den lillle Pianisten


"Nålsögat" fick ett positivt adrenalinpåslag redan i samma sekund han registrerade aspirantens tillbakahållna kroppsspråk där han klev in i rummet. Det var en liten sport han hade; att försöka identifiera en motståndare redan vid första handslaget. Som att känna av ett äkta napp.. kunna skilja en trött gädda från en vanlig tångruska, brukade han skämta. Den trötta gäddan var den late men annars plikttjänstduglige ynglingen förklädd till en oätlig bottenväxt. Tobbe utgjorde en riktig praktgädda; tung som ett lik men ett rejält skrovmål, enligt vad han kunde utläsa. Nålsögat gav honom därför ett extra varmt och uppriktigt välkomnande handslag. Han hade inte haft en enda PMP (Plikttjänstdduglig Minus Plikttjänstvillig) på hela eftermiddagen och den hade börjat kännas lång.

De tog sig fram till varsin sida av den tunga stålkonstrukion till skrivbord som utgjorde det enda möblemanget i det lilla kontorsrummet, förutom några kantiga galonförsedda trästolar och den pärmbemängda hyllväggen. Ja, och så mönstringspsykologens egen majestätiska snurrstol i svart skinnimitation med de sedvanliga justerspakarna stickande ut åt olika håll. Fjädringen pös till så att det lät som en fjärt då nålsögat landade sin bastanta kropp i den.

- "Hehe, ja, fan vet vad det är dom blandar i maten på det här stället, ahaha." Han hade nog kört frasen minst ett par hundra gånger. Att den här aspiranten inte skulle vilja skratta åt den låg redan uträknat. Men en viss kontraktion syntes iallafall, fortplantad till en svag knyck i överkroppen och en liten luftpuff ut ur näsborrarna. Ett blixtsnabbt, åtstramat leende som inte räckte stort längre än luftpuffen syntes också.
- Nej, förlåt, jag tänkte bara vi skulle lätta på trycket lite, öhöhöhö." Den här tryckte han fram hårdare. Nu skulle kroken i. Tobbe ville inte se ut som en komplett idiot utan släppte upp mungiporna halvvägs till ett litet pliktskyldigt fniss.
- Ja, låt oss bli lite allvarliga här då. Har du gjort lumpen förut? Nålsögat visste redan från testresulaten att han hade en intelligent gosse framför sig och inget kunde plocka fram den äkta karaktären bättre hos dessa än att ställa just den idiotfrågan. Tobbe tog sig ett par sekunder att tänka.
- Nej, kanske inte i den här allvarliga formen, såvitt jag kan komma ihåg.
- Hahaha, ja humor måste man ha för att överleva här vet du. Men där ska du inte ha några problem känner jag. Fina resultat har du också, såg jag här. Spelar du något instrument förresten?
- Ja, hurså då?
- Du har full pott på telegrafitestet. Då brukar det röra sig om musikaliska killar, vilket instrument?
- Piano.
- Excellent, det blir något för millitärparaden det! Ahaha. Nej, men vill du göra tjänst som telegrafist så tror jag faktiskt att du kommer att få det väldigt trevligt. Det är alltid många musikintresserade där.
- Jag vet inte...
- Nej, men jag vet. Nålsögat fäste en nöjd blick mot Tobbes nedfällda.



fredag 13 juli 2012

Den lille Pianisten


Tobbe skulle satsa på musiken, bli jazzpianist. Bara ett stort hinder måste undanröjas: Militärtjänsten. Bara tanken att behöva vara skild ifrån sitt piano under kanske ett års tid sänkte honom i ångest och vanmakt. Och för vilken sak? frågade han sig. Att lära sig att ta order om att skjuta mot människor? En god skytt var han redan och den enda grundläggande teori han kunde koppla till sammanhanget hade han också hunnit få med sig: "Rikta aldrig ett vapen mot en människa". Kanske var detta samtidigt den allra klaraste instruktion som han dittills hunnit ta till sig i sitt unga liv. Och det var hans fars ord.
I stort sett alla av hans äldre killkompisar som var "politiskt medvetna" eller de med konstnärligt "skapande ambitioner" hade lyckats klara sig undan på ett eller annat sätt. De flesta hade fått göra vapenfri tjänst. Jobbat gratis i nio månader med nånting oftast dödtrist mot att de förklarat sig främmande för alla former av fysiskt våld mellan människor. Svurit att de hellre skulle nöja sig med att ta sig för pannan om det så gällde att försvara sin egen mor emot en galen mördare.
Tobbe hatade att ljuga. Dåliga lögner spädde dessutom ytterligare på känslan av avsmak. Vissa hade enligt uppgifter kommit undan genom att påstå att de var sängvätare, andra hade plötsligt blivit hängivna bögar. En kompis, Nisse, hade heroiskt suttit av ett halvår i fängelse, efter att han "torskat" hos psykologen. Tobbe såg sig varken som pacifist eller kände för att bli fredsmartyr eller en liten lögnare. Han kände bara en stark olust inför att utbilda sig till soldat. Dessutom var han upptagen med något långt mycket bättre och för honom ojämförligt mycket viktigare.

Nu var det dagen M, som i Mönstring. Alla fysiska och kognitiva tester var genomförda och hela gruppen av unga män som alldeles nyss fått sina första rakhyvlar i julklapp satt och väntade på själva finalen; att kallas in till psykologen; "mannen med nålsögat". Det hade hunnit bli ganska uppspelt och stojigt. Alla ville passa på att få jämföra och skratta åt sina olika bedrifter, inte minst i den så kallade "spagettitrappan" - den som just lett dem ned från "fys"-testet - alla, utom Tobbe.
Tobbe var tvungen att gå och sätta sig avsides för att förbereda sig. Hitta det "straight face" han behövde för att se just så hopplös och tillplattad ut som han ansåg att läget kallade för.
Psykologen var naturligtvis handplockad för sin uppgift och hans metod bestod i att lättsamt leverera olika skämt och att som en god militärisk förebild också förmedla en allmän känsla av sorglöshet. Redan att begå en handskakning med denne man utan att samtidigt låta sig svepas med i hans avväpnande aura av trivsamt gemyt framkallade effekten av att vara fientlig, eller rentav störd.
Tobbe å sin sida hade bestämt sig för att spela upp rollen "den udda enstöringen". Inte störd, men med hög risk för att kunna bli - om han skulle behöva tvingas att dela sin vardag med ett helt kompani. Ett potentiellt mobboffer var alltså den bild som skulle framträda.
"Mr. Nålsöga" fick ett positivt adrenalinpåslag redan i samma sekund han registrerade Tobbes tillbakahållna kroppsspråk där han klev in i rummet. Det var en liten sport han hade; att försöka identifiera en motståndare redan vid första handslaget. Som att känna av ett äkta napp..



onsdag 11 juli 2012

Skydda


Finns det ett vackrare ord: "Skydda"

Jag vill få skydda dig, alltid

Jag vet inget bättre

Intill döden

öden

.

En längtan


Jag längtar efter Dig
Ditt namn är åtrå
och du är min
tillhörighet
Du äger
mig
.


måndag 9 juli 2012

Tystnaden


Josef var både ståtlig och belevad, just en sådan man ville ha med i ett sällskap. Alltid lika
uppskattad för sina påpassliga skämt och sin säkra lediga stil var han nästan en garant för en god
och uppsluppen stämning runt ett middagsbord. "Osvensk" var den typ av omdöme man ofta gav
honom. Hans utpräglade självmedvetenhet kunde dock vara nästan allt annat överskuggande.

Barbro hade kämpat ett mångårigt krig med sig själv för att slå sig lös men bara landat i gråt och
förtvivlade känslor av nederlag och självutplåning. Och inte hade det varit enklare de gånger det
var Josef som försökt dra sig ur. Då hade pillerburkarna åkt fram. Till och med polisen hade blivit
ditkallad vid tillfällen då isande skrik och buller hade nått ut och oroat grannen över gatan.

De bodde i det vackraste lilla hus, varsamt renoverat inifrån och ut. De satt tysta vid frukostbordet.
Käkarnas malande arbete genom den specialkomponerade müsslin var det som hördes i rummet,
det lilla köket. Stämningen var så tryckt att även lille sonen ute på bordskanten höll sig stum. Hans
namn hade blivit ofta nämnt vid det inledande bråket - innan den stora tystnaden kommit.

Man kan uppröras, ja förkrossas, av otrohet, svek eller bara likgiltighet och otaliga var de Noren-
dramer som hade kommit nästan färdigskrivna ut ur detta husets väggar, om där bara funnits några
mikrofoner inbyggda. Nu fanns det inga ord. Det går inte att bråka särskilt länge om en tesked,
innan löjet tar överhanden. Och det hade det trots allt redan gjort. Tysta som de nu satt.

Josefs sked hade följt med honom länge. Det var en sådan sked. Inte en dopsked men en utvald
sked - Hans Sked - och nu var den borta. Någon rimlig förklaring till hur det gått till hade heller inte
kunnat åstadkommas - men bägge visste de;  Barbro hade naturligtvis i ett ögonblick av nonchalans
och obetänksamhet råkat ta med skeden att ha till att mata sonen med vid någon utflykt.

I ett desperat försök att reparera skadan hade hon senare även stulit, ja faktiskt stulit, en väldigt
liknande sked av en av sina bästa vänner - att söka blidka Josef med. Detta var inledningen på det
nu två veckor långa rådandet av tystnad. Vännen hade därtill upptäckt stölden och begärt tillbaka
den sked som även i hans fall råkade vara särskilt speciell... Även han var nu tyst.

Utan fortsättning.


söndag 8 juli 2012

Rockan


Som den just lagt sig

i suverän glidflykt

en plötslig ström - du



fredag 6 juli 2012

Taktal


Jag leker att jag leker med ordet tak
med himlen direkt vore ju fräckt
eller med tak överhuvdtaget
sånt man behöver över
- kanske - kan ske
man mera hukar
bugar bockar
in inunder
backar
(och där kommer man inte längre.)
.

Men ord med räkor läker jag med
Tångräkor, långräkor och sångräkor
Räkmackor, räktackor...
ja, alla koräkor faktiskt - utom kräkor.
(j%£a kräkräkor!)
.

onsdag 4 juli 2012

pusten


luften vet ingenting

ändå den säger allt

med ett enda brus
 

tisdag 3 juli 2012

Quite a mess!


Nu var det så att solen började gå ned men att en stor del av de uppslutna åskådarna till spektaklet ändå envisades med att dröja sig kvar. Vakterna tordes därför inte lämna oss utan beslöt sig istället för att krossa våra ben så att vi skulle dö direkt. Jag blev lämnad till sist. Men efter att ha åhört de fasansfulla ljuden och ohyggliga skriken från mina olycksbröders dödskamp bestämde jag mig för att ta en rövare. Jag annonserade - mycket dramatiskt - att jag var helt nära slutet och släppte sedan alla muskler - till priset av en obekrivlig smärta. Sedan övergick jag till att andas så minimalt att jag ganska snart även svimmade av.

Nu uppstod det en viss förvirring om hur de skulle göra med mig. Folk ställde sig nämligen ivägen och skrek till vakterna att visa respekt; "åtmistone för en död!". Men problemet var att jag hade börjat andas synbart igen - inget jag kunde kontrollera längre eftersom jag var medvetslös. En vakt som såg detta fick en impuls och trängde sig resolut fram och tryckte in ett spjut i mig - vilket tyvärr punkterade ena lungan.

Det skvalade ut en blandning av blod och lungvätska ur såret och det blev ett jäkla liv på människorna. Vakterna, som bara var tre stycken, kände att de riskerade att förlora kontrollen och bestämde sig för att helt enkelt lämna platsen. De förstod förstås att jag ännu levde, men också att jag var dödligt sårad och nöjde sig lite halvdant med det.

Resten av natten blev ju det värsta helvete man överhuvudtaget kan föreställa sig. Med risk för sina egna liv tog mina vänner snabbt ned korset. Sen började arbetet med att få loss spikarna och att förbinda såret i bröstkorgen - en kamp emot klockan eftersom allt och alla måste vara borta och klara innan gryningen. Specialverktyg måste stjälas ifrån smeden för att få ut spikarna. Även lindor och stora mängder anticeptikum måste hämtas nerifrån byn. Det krävdes också rejäla tryckförband efter varje spik som drogs ut. Smärtorna tillsammans med blodförlusten höll mig mestadels avsvimmad.

I gryningen bars jag iväg på en provisorisk bår och gömdes längst in i en liten grotta bland en massa halvtorkat och halvruttet fårkött. Jag var då lyckligtvis närapå medvetslös. Där lämnades jag med vatten och vin att försöka sova och dricka mig "hel" igen.

De kom förstås och tittade till mig, men endast på nätterna. Herden som annars använde grottan släpades till skogs och dräptes, "för säkerhets skull". På den tredje natten var jag stark nog att åter bäras iväg för att istället gömmas i ett gammalt stall. Samma stall som jag kuriöst nog anses ha blivit född i.(!) Detta gav mig ny livsgnista och efter en vecka var jag vid så goda krafter att jag kunde delta i ett samkväm med hela den samling av familj och vänner som räddat mig från från den omedelbara slakten där uppe på berget. Det blev ett riktigt lyckat kalas.

Alla var så lyckliga och stolta över sina bedrifter och att jag fortfarande var vid liv. Själv kände jag tyvärr att jag gick på övertid och att min tid var knapp. Något jag förstås behöll noga för mig själv. Hur besvikna skulle de inte bli!

Min plan var att så fort festen börjat klinga av annonsera att jag behövde återgå gå till berget för att tacka och bedja. Sedan fortsätta vandringen till en liten otillgänglig skreva jag kände till och där lägga mig att dö, tillsammans med några pannor vin. Men jag sa förstås att jag bara bar vatten i dem.

Så gick jag till historien.

/Jesus från N.

måndag 2 juli 2012

radical acceptance


Korset är min egen "faders" konstruktion.
Nu hänger jag så här. Uppspikad.
Vad är det för fel med det?
Jag hade ett jäkla liv.
Hälsa han det!
Hah-ah...

!

Andningshjälp åt oliktänkare

- med hjälp av en enkel nio-tums-spik:)

Trots att processen, vid gynnsam väderlek, kan utsträcka sig till uppemot fyra till fem dygn är den
straffade i juridisk mening död redan så fort hälarna spikats fast i timret - ett ingrepp som, i sig, visat
sig vara på sikt nära omöjligt att överleva:)
Spiken ger ändå kroppen ett vitalt stöd till hjälp att andas - gullviva mandelblom kattfot och
blå viol;)
(Samtal med liket kan bestraffas med döden - genom korsfästning:)