Från biktbåset

I går gjorde jag det igen. Det händer inte jätteofta; jag lade upp en text jag var riktigt nöjd och
glad i. Det bekom mig inte först - jag hade druckit en del vin, vilket gjorde mig ännu mera glad -
men imorse kom den - Den sårade känslan. Jag kände mig närapå hånad, motarbetad.
En av fyra kommenterare tycktes ha uppskattat texten, men resten... avslagna.
Så jag tog i stolthet bort hela inlägget efter att först ha lämnat ett par liknande kommentarer
som "hämnd", eller kanske snarare som små vinkar, ungefär på samma sätt, fast omvänt, som
jag upptäckt att jag - fånigt nog - kan tendera till då jag fått uppskattning.
Ja, jag vet att det handlar om en sorglig överreaktion. Men är man en känslig natur så är man,
tydligen - tyvärr. Sen hjälper det visst inte att jag faktiskt uppskattar uppriktighet.
Konstigt.

Ber härmed om ursäkt för min barnslighet.

*

Avvakta

.
Som katten
avvakta
Vänta in ditt tillfälle
redo
Där
Intill döden.

*

Träsmakad

Helgerna skulle vara delvis fria och somrarna, lyckligtvis. Men ingen hade riktigt lyckats
förklara det andra för honom - och varför? Det var bara något han måste" finna sig i" - i nio år!

Mats betade av tiden och lyckades så långt som till "störande element" - plus hela alfabetet
och halva multiplikationstabellen.

Först när han lite senare skulle mönstra började han inse att dom nio åren - plus ytterligare
två - ändå inte hade bitit ordentligt. 15.000 timmar hade avsatts och nu fick det vara nog - men
varför i hela världen gick det ändå inte att förstå texten: "Att för vägran att fullgöra värnplikt
dömas till straff enligt vad som i civiltjänstlagen föreskrivs om vägran att fullgöra civiltjänst.
När straffet döms ut anses som återstående tjänstgöringstid för honom den tid som enligt
civiltjänstlagen skulle ha fastställts som hans tjänstgöringstid i civiltjänst, om han på ansökan
hade godkänts för civiltjänst den dag han hemförlovas." ?

*

Nej.

Jag avstår ifrån att följa dagens utmaning och skriver ändå!

(Perfekt kan man vara i döden)

*

Bussfärden

Evelina hade svårt att få tiden att gå. Jobbet att köra lokalbussar hade hon haft i
snart sex år nu och det var inte längre mycket som hon inte kunde sköta med
förlängda märgen. Ända ned till att parera minsta gupp i gatubeläggningen. För att
ändå hålla sig vaken sysselsatte hon sig med en liten privat tävling som gick ut på
att optimera sitt förutseende för rödljusintervaller. I praktiken gick det ut på att
bussen aldrig skulle behöva stå still annat än vid hållplatserna.
Efter ett par år av fokuserande på denna uppgift var hon nu mästerlig på området.
Det fanns sträckor där hon kunde ligga med konstant fart i flera minuter och
rödljusen slog om i exakt rätt ögonblick alltmedan högerfoten låg med ett lätt,
konstant tryck på gaspedalen.
Förutom själva tävlingsmomentet gladdes hon åt den besparing i energiåtgång och
dieselrök som hon åstadkom.

Evelina var själv inte vidare förtjust i att åka buss. Det gav henne mest en känsla
av traglighet. Att i konstant fart flyta fram i ett tåg var sinnebilden för det
perfekta resandet. Följdriktigt tänkte hon att hon möjligen kunde glädja sina
passagerare med en liknande körstil - hur fel kunde hon inte ha.

De första signalerna om att det hela inte föll helt rätt ut var att hon allt oftare
fick väcka upp djupt sovande passagerare ute på ändhållplatserna. En opraktisk
omständighet, så klart - dock inget hon ville ta som argument för att hon skulle
vara ansvarig att hålla sina passagerare vakna genom hårda, upprepade inbromsningar.

Nu, nära fulländning i sin lilla konst att få bussen att bara makligt bara glida
fram förbi alla gatukorsningar, kom smällen; ett raseriutbrott. Precis som hon i
tjugofem kilometers konstant fart liksom magiskt lyckats utlösa grönljuset i sista
korsningen innan pendeltågsstationen, hände det. Mannen som kom forsande uppför
mittgången var röd i ansiktet. Tog hjälp av hakar och stänger för att med armarna
maximera sin framfart upp mot förarplatsen. Evelina följde honom i spegeln, insåg
att det inte skulle bli trevligt. En snabb titt på klockan hann hon med.

- Jag har för helvete ett tåg att passa här, skrek mannen mannen i desperat ton mot
henne.

Evelina gav honom två höjda ögonbryn utan att komma på något att svara honom.

- Det här är tamejfan sista gången jag använder kollektivtrafiken. Skit! Sover du
eller?

Evelina sjukskrev sig nästa dag för utmattning.

*

En tråkig historia

"Jonsson", stod det i blek skrift på en liten gulnad tejpbit under brevinkastet.
Örjan ville inte väcka uppmärksamhet hos hyresvärden och för Thomas, han som stod
på kontraktet, var det snarast ett villkor. Thomas bodde sommarhalvåret med sin familj ute
i Årtorp men var tvungen att stå skriven på sin gamla etta i stan för att vara berättigad till
hyresbidrag och vårnadsbidragen för sina tre barn. Vinterhalvåret tillbringade han
huvudsakligen i Thailand där han drev en liten resebyrå för unga fattiga thailändskor. Ja, han
kallade det så, men i verkligheten handlade det ju om en del annat också. Som att hjälpa till att
ordna inkomster åt flickorna så att dom alls kunde få råd med någon resa. I Sverige hjälpte
förutom Örjan även hans egen sambo Tamitra till att sköta mottagandet på hemmaplan.

Det var egentligen inte leveranserna som gav några pengar. Pengarna låg mer knutet
till själva hjälparbetet nere på orten. Thomas höll med stor villa och all tänkbar
service för att hjälpa flickorna till anständiga inkomster. Där fanns alltså en
naturlig och rättmätig del att plocka ut av den kakan. De flitigaste ludren vann i
slutändan en flygbiljett till Sverige där dom sedan fick hjälp av Tamitra att skriva
glada brev tillbaka till sina f.d. kollegor nere i Thailand.

Affärerna gick riktigt bra men det blev också en hel del arbete och mycket att tänka
på. För att förenkla det hela hade man nu prövat att skicka iväg två flickor
samtidigt. En förbeställd taxi hade tagit Rose med lillasyster Tania till Örjans
adress i Stockholm. En vänlig granne lyckades sen tursamt hjälpa dem att hitta
dörren med den lilla gulnade lappen med "Jonsson" på. Problemet var att Örjan
Jonsson inte var hemma, så när Rose och Tania hunnit sitta av en timme på sina
resväskor ute i trappen gör den vänlige grannen slag i saken och bjuder in dem till
sig på en kopp te. I förvirringen tror flickorna att det är grannen som är den de
skulle träffa och börjar genast öppna sina väskor dignande av burkar och askar med
thailändska specialiteter. Grannen tänker att de måste vara väldigt hungriga och
tecknar åt dem att följa med till köksbordet som han sedan snabbt fyller upp med
allt vad han hittar i kylskåpet. Mamma Scans köttbullar, kall potatis, olika burkar
med rödbetor, inlagd sill och leverpastej. Tekannan åker på och den gode grannen
ställer sig att skiva upp en surdegslimpa samtidigt som han blickar ut genom
fönstret.

Där ser han Örjan komma makligt spatserande mot porten med sin thailändska
hemhjälp/alltiallo fem meter bakom sig släpandes två tunga matkassar genom
snömodden. Han överväldigas av äckel inför åsynen och bestämmer sig för att inget
låtsas om. När flickorna senare under uppgivande av hisnande fnitterkaskader lyckats
gnaga sig runt både sill och pastejmackorna utan att så mycket som snudda vid de
frikostiga påläggen måste han inse det uppenbara; Rose och Tania har inte släpat med
sig buntvis med thailändsk mat utan en anledning. Ännu en kapitulation inför
situationen och i det nästa är bordet istället fyllt med de mest färgsprakande
anrättningar, flinkt framplockade ur bagaget. Grannen föser lite förläget undan
sillen och det andra och sätter sig till bords för att låta sig bjudas på en måltid
som skulle bli den mest minnesvärda han någonsin upplevt.

Men vad ska han göra nu?

*

Språk om språk

Jag ska tala om hur det ligger till med min syn på det gamla äpplet.

Det finns egentligen bara ett språkbruk som inte regelmässigt lämnar mig skeptisk eller något
undrande. För mig är språket, talat eller skrivet, i princip oförenligt med sanningen. Hur mycket
kunskap och preliminära fakta det än må förmedla är det ett instrument för lögner, generaliseringar,
drömmar och fantasier. Aldrig sanning. Sanningen har inga tolleranser. Inga give or takes.
Genom språket har människan som enda levande väsen erhållit möjligheten att ljuga. Och det
blev en rejäl hit! Så nöjda är vi med denna uppfinning att vi tagit oss friheten att upphöja och
sammanblanda företeelsen med "medvetande". Vi föreställer oss att möjligheten till ett språkligt
resonemang skulle vara själva förutsättningen för att kunna förstå sig självt. Tillåt mig att vara
skeptisk - mer än skeptisk.

Med språket kan man uttrycka tro. Man kan spekulera kring sånt man inte vet och om nöden så
kräver även söka fastställa en egen sanning ur dom samband man eventuellt kan skönja. Men
sanningen gäckar alltid, kommer alltid att gäcka, längre bort - bortom språket.
Enkel logik leder till att allting, jag säger allting, uttalat med språket - hur än goda föresatserna -
är lögn, i varierande grad. Alltså är jag skeptisk. Skeptisk till allt som sägs och skeptisk allt som
skrivs.

Lyckligtvis så finns det andra ljud att ta till.

Musik.

*

bpm

.
Mitt hjärta
tuffare idag
För alla härdiga
härliga puffare
tuffar re
ett extra slag
.

Tåligt hår

"Jag kan bära det faktum att du är en totalt hopplös elev, men inte samtidigt
tåla att ha dig kvar här inne", förklarade klassläraren pedagogiskt innan han
under tystnad tog ett fast grepp i Marions tjocka hår och lät henne, dinglande
ifrån huvudet, bäras bort genom klassrummet, ut i trapphallen.

*

Lilla aulan - forts..

Professorn passar på att försöka gräva fram en fungerande tuschpenna då den kommer:
Frågan.
"Tillhör inte fantasiförmåga och uppfinningsrikedom en människas intelligens?"
Eleven satt längst upp på sista raden och nästan ropade för att vara säker på att höras
ordentligt. Det gick inte att ta miste på att han förväntade sig ett substantiellt svar. Ett som
knappast skulle kunna lämnas utan att samtidigt utlösa ett flodvågsliknande korsförhör i ämnet.
Professorn visste. Han skulle inte få tid att ens påbörja kognitionsmetodiken.

"Fantasiförmåga, förmåga att föreställa sig, är en självklart livsviktig del i bland annat den
skapande processen och kan leda till fantastiskt intelligenta resultat, men är inte intelligens,
utan snarare ett bra exempel på var den kan användas", försökte han - väl medveten om att
frågan varit hett debatterad i århundraden...

*

Lilla aulan

- Kan en skärpt människa vara ointelligent..? Föredragshållaren gör en konstpaus,
bara precis så lång att ingen hinner bemöta honom.
- Tänk er en bildkonstnär, en översättare eller varför inte en skicklig byggnadssnickare
som exempel. Vad vet man om dessas generella intelligensnivå?
- Jag påstår; ingenting. I varje fall ingenting utöver att man inte vet någonting...
[ny konstpaus]. Ett lågt hummande tonar fram ur åhörarskaran.
- Vad vet man om dessas förmåga att foga samman komplicerade samband?... - Den tar
jag själv; En hel del vågar jag påstå.

Socialprofessorn tar ett par planlösa, väl planerade steg fram och åter. Försöker
skapa lite dramaturgi, om än hur anspråkslöst.
- Lite mer vet vi om militära signalspanare - varför? Svaret är väldigt enkelt; De
utgör tillsammans med fängelseinterner den enda någorlunda avgränsade, socialt
verifierbara grupp som löpande fått genomgå ett standardiserat intelligenstest. De
presterar en ganska hygglig bit över genomsnittet på detta test, och den enkla
anledningen är förstås att man använt testet redan som instegskrav till
signalspaningsutbildningen. Därav följer att det bara finns en känd och rimligt
urskiljningsbar medborgargrupp som testar under genomsnittet på ett intelligenstest,
och vilken är det?... [ännu en konspaus].
- Internerade brottslingar. Alla normalintelligenta här inne lär ha hängt med på
den.., de som inte redan somnat vill säga,...höhö...
Professorn uppe på podiet har redan visat att han inte tänker ta någon dialog med
läktaren och kortar följdenligt ned pauserna i sin framställning succesivt.
- Men, då ska man veta att denna grupp samtidigt är den grupp som också uppvisar
bredast spridning i testet, vilket intressant nog också innebär att gruppen inrymmer
fler utpräglat högintelligenta individer än signalspaningsgruppen.
Ett mycket svagt ljudande "hm" letar sig nödtorftigt fram ur ett par elevnäsor.
- Så vad är nu intelligens? Ja, det lika enkla som kanhända självklara svaret är att
en intelligent människa är den som har, eller poteniellt kan, prestera ett någorlunda
högt resultat i ett intelligenstest. Allt annat är, vågar jag påstå, myt och föreställning.

Han kastar en svepande blick genom lokalen för en snabbskattning av uppmärksamheten
mot honom. Fifty-fifty, tycks det.
- Härav följer också det som de flesta av naturliga skäl inte fullt ut begriper; Att
för att ha en vettig aning om innebörden av begreppet intelligens nödgas man att
åtminstone ha sett eller, ännu hellre, genomfört ett IQ-test.

Professorn knökar fram en overhead-bild som lyser upp fondväggen och kastar ut sitt
iskalla ljus mot åhörarna.
- Här ser vi en ganska typisk intelligensfråga.
Bilden visar fem abstrakta streckfigurer.
- Här gäller det att på kort tid avgöra vilken av formerna som äger minst
formmässigt samband med de övriga. En ganska enkel uppgift för både snickaren och
bildkonstnären, kan man anta. Men hur enkel blir den för översättaren?
- Här, i nästa exempel, ser vi några språkliga termer som ska behandlas enligt samma
metodik. Hur klarar sig snickaren nu?
- Och här ett matematiskt problem. Hur klarar sig nu bildkonstnären?...
Professorn släcker ned den flåsande apparaten.
- Den enkla slutledingen är att alla specialbegåvade människor nästan ofelbart
kommer att missgynnas i en skattning av sin förmåga baserad på det här begreppet -
möjligen med undantag av kassaskåpstjuven då...

En lika återhållen som befriande liten skrattsalva lättar tillfälligt upp den
sömntyngda atmosfären.

*

Spelet

- Hej! Jag heter Josefin tralala och arbetar för blablabla - chansen.
- Jag spelar inte, köper inte lotter, svarar Marcus bestämt i luren.
- Är det Marcus Kuling jag talar med?
- Ja, han sitter här.
- Han har dykt upp i vår lista över personer som kan vara med och dela på månadens vinst som är minst sex miljoner kronor, plus en ny Volvo.
- Jag antar att du vill sälja en lott?
- Vill ni ge mig en minut så kan jag förklara vad erbjudandet går ut på.
- En minut... Vi ger dig femton sekunder. Marcus fyller på med ett litet skratt så att lottsäljaren inte ska behöva känna sig alldeles avspisad. Efter tjugo sekunder avbryter Marcus utläggningen.
- Du må kalla mig socialist, kristen puritan eller vad du vill, men jag ser helt enkelt inte någon poäng med att samla ihop pengar ifrån en massa olika människor bara för att berika en eller två slumpvis utvalda.
- Jag förstår hur ni tänker men vi har faktiskt dragit ned på de enskilda vinstsummorna av samma skäl. Dessutom går en och en halv procent av omsättningen till cancerfonden och vi lurar inga människor med vårat spel som dessutom är arrangerat av nykterhetsrörelsen. Vill ni inte ha en Volvo?
- Nu har jag ju redan en Volvo, och om du vill erbjuda mig en tretusendels chans att komma över en till så är mitt svar: Nej, jag avstår - tack ändå. Fast, vill du promt ge mig en ny bil så kan jag förstås ge dig mina personuppgifter!
- Ok, vi får väl återkomma någon annan gång då.
- Ja, ha det bra.

*

Ove

Han tänkte lite på sitt eget vis, Ove. Troligen var det med det han lyckats ta sig
till den här finalen. Att "äga" innerspåret är ju den självklara målsättningen för
alla som vill ta sig runt en bana snabbast möjligt, men en så enkel teori räcker
inte långt. Inte i en flock där alla tänker likadant. Det fanns säkert hundra
varianter på hur att försöka variera temat. Ove hade hittat sin egen.
På 48: onde varvet låg de fortfarande hopplöst uppradade likt ett välordnat pärlband
längsmed innerspåret och något måste hända. Ove låg sedan tio varv tillbaka som
inklistrad på sin femteposition, och femma skulle han sluta, om han inte vore just
Ove. Att bromsa sig förbi var uteslutet då hans, precis som alla andras, bromsar
redan glödde efter varje kurvtagning. Så var det i toppen. Nu krävdes något annat.
Efter långrakan in emot det 49: onde varvet låg dom runt i 270km/tim och det var här
Ove skulle agera. En snabb ompositionering ut till höger och bakomvarande ekipage
frestas obönhörligt att fylla upp den lediga ytan, får för hög fart, törnar i fyran
varpå båda sladdar iväg åt varsit håll. Ove lyckas upprepa processen metodiskt ända
tills han på så vis tagit sig ända upp i häcken på ledarekipaget.
Vad ska han nu göra, Ove? Fältet är avhängt och metoden kan inte tillämpas längre.
Två kurvor återstår när Ove inser detta faktum. "Antingen satsar jag allt på ett
kort och bromsar mig förbi den här djäveln eller så slutar jag tvåa i cupen", tänker
han, håller gaspedalen mot golvet en extra halv sekund inför sista kurvan, kommer
upp jämsides och... glider okontrollerat, fyrhjulssladdar, bromsar, skriker,
drunknar i bildelar och eldslågor.
Ove, nästan en legend.

*

Sjukbesöket

- Nej, tvärt om, gnällde Jan.

Alfred skalade banan.
- Sköt dig själv, är du snäll, och du slipper dig en

smäll.
- Blev du arg, för det där!...? Jag kan ge dig mer,

se här...
- Det tro fan, som du gnäller, det är klart humöret

väller.
Jan banan, så helt van, sträcker fram sin tulipan.

Alfred
brister och vad trist är; den tulpanen får en twist

där.

*

Efter larmet

Tygla din medkänsla.
- Fatta din macka
hjälp till här mänska!
.

Sen tanke

En ironi i sak;
vara nödd just till de
som känner dina värsta brott
En ironisk ironi dock
verkligheten ge
dem och tak
.

Claes & Susanne

Det hade varit brännboll ute på Djurgården igen. Några polare till Claes hade kommit
på den perfekta raggnings metoden; "Hänger du med ut på Djurgår'n imorgon? Vi är ett
gäng som tänkte lira lite brännboll där, de e skitnice!", som funkade mycket bättre än
att med risk för pinsamma situationer försöka be om telefonnumren direkt i baren.

Claes hade fått med sig Susanne den här gången. De två hade beundrat varandra lite i
smyg under ett par år ända tills lyckliga omständigheter och ett telefonsamtal
nyligen fört dem samman en vanlig torsdagskväll. En kväll som lett till att Susanne,
ung och glad redan hade hunnit flytta in sig och halva klädgarderoben hem till
Claes.
Nu satt de i bussen, på väg hem tillbaka över djurgårdsbron. Den sjunkande solen
gnistrade i kanalen utanför och skickade in ett nästan overkligt starkt ljus i hela
bussen. Claes kände att livet äntligen log sitt allra bredaste leende emot honom och
anledningen till allting satt underbart nog alldeles intill honom. De flesta hade nog tittat
mer på Susanne än på bollen denna vackra junidag. Inte minst de andra tjejerna.
Susanne stack ut. Få vågade klippa sina jeansshorts så högt och mycket få kvinnor ägde
också så enastående vackra ben som hon gjorde.
Denna lilla komplikation var inget som bekom Claes där de satt och gungade fram med
bussen. De hade varit ett par i bara bara två veckor nu, men för Claes var saken redan
klar. Susanne var kvinnan för honom, hon var allt hans tjugofemåriga hjärta kunde
rymma och lite till.
De satt tysta. Claes nu med blicken behagligt vilande mot Susannes nakna knän,
fantiserande om hur dom redan älskat varandra länge, om hur dom i framtiden skulle
kunna sitta just så här fast mera självklara, liksom trygga och fulla av tillförsikt
i varandra.

Susanne satt med blicken vänd mot fönstret, mot Strandvägens förbiilande husfasader,
och hon arbetade med ett problem. Hon hade känt sig nästan som ett cirkusdjur därute
bland Claes olika vänner. Alla dessa blickar. Dels killarnas av förstulen trånad, skyggande,
men ännu mer de andra tjejernas reserverade iakttagande av henne där de rört sig fram
och åter över ängen. Skulle hon behöva skämmas framför obekväma blickar för det som
hon kanske mest av allt var stolt över? Nej, hon var en främmande fågel i denna sfär av
märkvärdiga och strikta människor som omgav Claes och hon kände att hon måste ta sig
ut. Helst snabbt.
Claes drog lätt med långfinret längs skåran vid Susannes ena knäskål och skulle just
till att säga "dom här knäna...", men blev förekommen.
"Claes. Varför älskar du mig?", frågade hon plötsligt, med saklig stämma och blicken
allvarsamt fäst mot Claes. Han hade fått den här frågan tidigare, i en annan tid, i en
annan relation. Den gången även åtföljt av en slags anvisning om att "riktig kärlek ska
man kunna sätta ord på, beskriva!" Han mindes inte längre hur han hade svarat, bara
hur pressad han känt sig att försöka leverera någonting bra. Han var inte poeten som
plötsligt kunde sjunga ut en kärleksförklaring på en beställning av det slaget.
Nu tycktes historien upprepa sig.

Innan Claes ens hunnit reda ut för sig själv hur i all världen han skulle kunna besvara
detta "varför?" med det enkla faktum att han faktiskt älskade ALLT hos henne, fyllde
hon istället på.
"Jag tror att du älskar mig bara för att du tycker att jag är söt." - "Bara?" tänkte
Claes, ytterligare pressad att ge henne något handfast, något som dessutom minskats
med att han just tyckte att hon verkligen var underbart söt och vacker. Stämningen
kändes ödesmättad och om man skulle tänka sig en situation att kunna dra fördel av ett
stamningsproblem så vore denna perfekt. Claes behövde vinna tid, men hängde redan i
ringhörnan. Hade han någonsin hetare önskat sig att kunna ge ett snabbt och vackert
svar på en rak fråga?
"Nej", blev också hans enkla tafatta svar.
"Vad är det då?" fortsatte hon förhöret.
"Jag älskar hur du ÄR." Han förstod att det inte skulle räcka särskilt långt.
"Gör du verkligen det?" Susanne lät skeptisk, betvivlande i hela sitt tonfall.
"Jaa! Jag gillar hela dig, helt enkelt." Claes tryckte lagom försiktigt på sitt "Jaa!".
Det var uppenbart att Susanne var missnöjd med något, så säkrast var att vara varsam
med uttrycket, hade han känt.
En vecka senare försvann Susanne lika plötsligt som hon dykt upp, och Claes skulle
aldrig lyckas glömma henne. Hon som överfyllt hans hjärta.

* * *

Det skulle ta Claes månader, ja år att räkna ut att det ju egentligen varit närmast
likgiltigt både vad han sagt och hur han sa det. Att Susanne visserligen ville få in
honom i en fälla, strategiskt försöka få fram att hans kärlek inte var av det
tillräckliga slaget, men att detta också innebar att han lika gärna hade kunnat
tillåta sig att gå rakt i fällan, eller sagt i stort sett vad som helst. Att det Susanne
egentligen ville ha sagt var att hon redan bestämt att det aldrig skulle kunna bli dom.
Att deras romans i praktiken redan var över.

*

Drabbelbabbel

.
- Skönt för den drabbade, sabbande för den som drabbas.

- "Sabbas, drabbas" vad babblar du om?

- S j ä l v s ä k e r h e t.

- Vafö dårå?

- Pucko!

- Ok

.

Gunvor

Hon blickade bort mot fågelburen i andra ändan av sovrummet. Halvliggande i sängen
spelade Gunvor upp scenen ur minnet, om och om igen. Hur blicken sakta men säkert
hade mattats, tills masken plötsligt trätts på och hon inte fick se honom längre.
Bara den späda kroppen som sett så otäckt livlös ut. Sedan blicken från skötaren när
hon rakt på sak frågat honom om oddsen. Det lite ansträngda leendet och sen
svaret; "Det här ska säkert gå bra, men det är ju en ganska stor operation, så
att... ja, du inser ju att man alltid har att göra med risker här." Om det var något
Gunvor förstod så var det det, men HUR stora risker!? Det gavs hon inget svar på.

Åtta tusen kronor hade operationen kostat och Börje levde ännu på morgonen, men det
var också allt man kunde upplysa henne om i telefonen. Gunvor störtade iväg i en
taxi. Oron var nu så stark att hon tvingades stänga av alla känslor, bara följa
taxameterns bläddrande likt en omvänd nedräkning fram till det nervösa återseendet.
Sju år hade dom haft tillsammans men det var redan som om dom delade samma
blodomlopp, något som den gångna mardrömsnattens ideliga och kallsvettiga
uppvaknanden givit henne ångestfyllt bevis för.

Nu var hon äntligen där. Blick still stod hon med två kliv kvar fram till en liten
rektangulär stålbur längst nere i botten på korridoren. "Börje 10:00" stod det på en
liten illgrön lapp på taket. Själv låg han i framstupa sidoläge med sin nakna buk
lysande i skärt genomkorsat av levrat blod längsmed operationsärret tvärs över.
Gunvor satte sig svajigt ned på närmsta stol intill.

"Du kom så snabbt så han har nog inte hunnit vakna upp riktigt än", förklarade
veterinären som kom gående i korridoren.
"Vakna upp? Har han varit nedsövd i tolv timmar!?"
"Njae, vi fick göra ett nytt litet ingrepp i morse för att tappa ur buken bara."
Veterinärens trygga röst dämpade den värsta ångesten så att hon orkade ta sig upp ur
stolen igen.
"Ja, det ser inte så vackert ut så här i början men undulater växer ganska snabbt ut
nya fjädrar", förklarade han med ett vackert solbränt leende i ansiktet.
"Så han... du är säker på att... Alltså jag und..." Orden ville inte låta sig
uttalas.
"Lasse, förresten, hej! Du är Gunvor Öst förstår jag, hej, vad bra." Lasse klev
vidare ett steg och böjde sig ned över buren, betraktade så fågeln under fem tysta
sekunder. Gunvor såg hur hans vänstra hand började glida slappt nedför låret innan
han under fortsatt tystnad försiktigt fattade tag i burhandtaget med andra handen.
När han slutligen åter vänt sig om ser han bara Gunvors kapprygg fladdrande
försvinna nedför korridoren.
"Vi...", hör Gunvor veterinären yttra svagt bakom sig innan hon svänger ut mot
receptionen igen.

Två timmar senare promenerar Gunvor rödgråten ut mot gatan med den glatt
svansviftande taxen Jurij i andra ändan av ett läckert skinande läderkoppel, säkert
fattat i handen.
Några tusen hade han kostat att lösa ut från kliniken, precis så många som hon hade
blivit kompenserad för sin lille Börje. Älskade lille Börje som just påbörjat sin
långa sömn, omsorgsfullt insvept i Gunvors högra innerficka.

*

Guds makt

.
Det kan låta ambitiöst
Jag har våldsamma förväntningar
på mig själv och på min omgivning
men
så ambitiös orkar jag inte vara
Gud kan förlåta mig
om jag är snäll istället,

säger de mig
mänskorna
.

Streamlining

Taxiskolan.

”Låtom oss betrakta butan en stund!”… Einar smet in genom dörren sekunden
innan 'Sparris' hann fram för att dra igen den. Man ville ha in dem punktligt varje
morgon, inte för tidigt och absolut inte för sent. En larmklocka av brandlarmstyp
användes för att ange den exakta tiden. Sen skulle de sitta så gott som tysta och
liksom suga i sig ämnena. De var alltid frätande, dödligt giftiga eller explosiva
och kunde heta saker som ”diklormetan”, ”cyklohexen” eller ”substituerade alkaner”,
fanns i tusental och tog oftast ett halvt decennium att suga i sig med formler och
allt.
”Jaha, jag kom hit för att lära mig att rita hus!?..” Läraren stirrade stumt
tillbaka mot sin nyanlände elev. Einar gled undan, snirklade sig med ett lätt grin
ned mellan bänkraderna i klassrummet. Det var nyligen beslutat att han skulle få gå
om första året på natur-linjen, så hans närvaro i skolan var numera rent formell.

Einar skulle ge sig i kast med många nya försök att slå i sig cyklohexenen och allt
det andra. Tio år förflöt så - men utan resultat. Einar kunde bara inte, eller ville
helt enkelt inte, memorera alla kolkedjor och svavelföreningar. Den svenska
arkitektkåren fick hålla tillgodo med andra förmågor. Nickedockor som först och
främst kunde bevisa att dom kunde haspla ur sig hypotetiska molberäkningar på
kolväten och butanreaktioner.

*