Det såg ut som en bilolycka. Det var snö och vinter, tio på kvällen. Föraren som troligen blivit skjuten i bröstet var försvunnen. Blodspåren ledde fram till en enorm blodpöl; där tog de slut. När jag vänder mig tillbaka mot bilen skymtar jag en klädedräkt inunder.
- Ligger han under bilen? Jag frågar en person som står intill, men jag får inget svar. Då är det kanske bara hans kläder, det såg ändå för platt ut för att innehålla en människa, resonerar jag, tyst för mig själv. Jag ställer mig på knä bakom bilen och kikar inunder. I kläderna finner jag en mycket smal medelålders man som ligger platt på rygg och kisar tillbaka emot mig. Han ser väldigt frusen ut och hackar tänder.
- Kommer du inte ut? frågar jag honom. Han svarar inte.
- Du ser väldigt kall ut, ska vi inte försöka ta dig ut därifrån? fortsätter jag medan jag reflexmässigt sträcker in ena handen så att den når honom halvvägs.
- Det är bra om jag är kall när jag skall blåsa, pressar han fram innan han vänder bort ansiktet, upp mot bilunderredet.
Jag reser mig strax för att försöka få en överblick av situationen. Upptäcker då två kroppar som ligger i vägkanten vid sidan av bilen, insvepta i gråa filtar.
- Är dom...
- Dom är okej, avbryter personen. Jag har ringt efter hjälp, fortsätter han och visar fram en mobil han har i handen. Men de dröjer visst.
Det är kanske femton minusgrader på platsen och nu har även jag börjat hacka tänder, så jag beslutar mig att gå kilometern bort till polisstation och se till att något händer. En låst dörr med öppettiderna angivna i små plastbokstäver visar att man har stängt för dan. Runt husknuten finner jag ett upplyst fönster som står halvöppet. En kvinna med en cigarett sitter innanför.
- Vi behöver hjälp här! Jag försöker låta bestämd och inte skrikig på rösten.
- Vi har skickat ambulans, svarar hon kort, innan hon vänder sig om och börjar samtala med en kollega istället.
- "Ambulans" jaha, vad bra, men det kommer ingen, hojtar jag tillbaka genom fönsterspringan. Kvinnan kommer tillbaka i fönstret och blåser ut ett rökbloss.
- Vad kan vi göra mer än att beställa ambulansen, frågar hon retoriskt. Utan att tänka sträcker jag in en hand och fattar ett lätt tag om hennes underarm medan jag förklarar att det även behövs polis till platsen. Hon lösgör armen med en enkel rörelse och stänger fönstret utan ett ord.
______________
Syrran ska plocka upp mig med bil nere på Södermälarstrand, strax bakom Slussen. Jag står och betraktar detta en gång stolta byggnadsverk; nu rostigt, smutsigt och trasigt. Uppstagningar och paneler av olika slag skymmer visserligen en hel del av den vittrande konstruktionen men får bara allting att se än trasigare ut.
Det första hon säger då jag hoppat in i bilen är: "Vad fiint det har blivit!"
- Vilket då?, undrar jag. "Den nya Slussen!", svarar hon förtjust. Hon är just hemkommen efter några års utlandsvistelse, så jag räknar snabbt ut att hon misstagit panelerna och alla skynkena med snygga reklambudskap för - Den Nya Slussen.
- Det är byggställningar, förklarar jag. Det blir tyst en stund tills jag inser att ingen kommer att vilja säga nåt mer och jag tar den säkraste vägen ut, och vaknar istället.
______________
Jag kryper in i det lilla personalrummet som gjorts om till provisoriskt väntrum för resenärer. Korvmojen hade just stängt och magen skrek av hunger. Det sitter två andra i rummet, en halvrisig kvinna i bylsiga kläder och en man som jag tycker mig känna igen som den som brukar stå i mojen. Jag väljer, lite strategiskt, att fråga kvinnan om hon känner igen att den är stängd redan så här tidigt på kvällen - mojen. Det hade varit elavbrott, svarar hon. Och jag fick köpa det sista han hade kvar, fortsatte hon, medan hon plockade fram ett färdigpackad korvpaket. "Nån som vill köpa?"
Jag slog till direkt. Korven kändes som halvtinad då jag klämde i förpackningen. Bäst-före stämpeln lämnade endast två timmar kvar av hållbarheten. Istället för pengarna räckte jag efter en liten stund tillbaka korvpaketet med hänvisning till datumstämpeln. "Äsch, det kan väl inte vara någon fara heller", svarade hon, samtidigt som hon kastade en hastig blick mot mannen bredvid mig, den man som hon troligen fått korven av. Han svarade med en snabb huvudskakning utan att lämna ett ljud ifrån sig.
Detta gav mig tillfällig bot för min akuta hunger. Jag reste mig och lämnade den unkna lokalen med stridande känslor av äckel och lättnad.
_______________
För matt för att ta mig vidare hemåt beslöt jag att besöka en krog som fanns i närheten. Köket hade tyvärr hunnit stänga, så det återstod att beställa nåt i baren.
- En shot, tack, meddelade jag bartendern. "En shot, vilken då shot?" undrade han tillbaka. Obevandrad som jag var att hänga i barer hade jag inget svar på hans fråga utan nickade bara mot ett glas, med nåt rödaktigt i, som stod på disken intill honom. "Jaha, en Margerida!", utbrast han och skickade till mig glaset ifråga. "Fyrahundrafemtio tar vi för den", Eftersom jag redan hunnit fatta glaset gick det inte att backa. Inte med bevarad självkänsla.
- Hur kan den kosta fyrahundra spänn? frågade jag istället. "Fyrahundrafemtio", korrigerade han mig. "Det är dom nya reglerna om fria påslag", fortsatte han obekymrat. "Men det är en del skatt i det också", kom det till sist, som för att försöka mildra skadan något.
Jag betalade honom med mina sista pengar, svepte drycken och lämnade lokalen utmattad.
________________
Då jag klev in i garaget såg jag att hela bilmotorn var urplockad och stod uppallad på golvet intill, avskalad ned till bara motorblocket.
- Men jag fixade ju felet på den där igår! utbrast jag. "Jo, men nu blev det såhär, den funkade ju inte särskilt bra ändå." Mamma hade kallat dit en av mina kusiner som genast beslutat om en helrenovering av topplock och cylindrar. Han hade en liten verksamhet med sånt för extrainkomster.
- Testade du ens bilen innan ni satte igång det här? "Jaa", svarade hon med en viss liten fördröjning och blicken flackandes mot kusinen.
Jag vaknar för femte gången och funderar över varför jag inte kan sova normalt.
