En doft - frisk som av sol mot vit lucker sand, bearbetad av små kvicka sandkrabbor, sötad med
havets sälta och heta vindar, omgav henne - uppfyllde honom. Håret, med doft av hö och honung,
ordnat i guldockra rastaflätor som rann lekfullt ned över skuldrorna, dansade över hennes rygg av
skimrande brons. Allt var värme. Han höll henne bakifrån, lätt över de mjuka axlarna, lät hennes
rytmiskt fulländade rörelser förmedla honom kunskap om hela hennes kropp och väsen. I gryningen
kom regnet. Allt blev nakenhet och hon försvann med en blöt kram, en sådan som inte borde haft
ett slut, ett litet fniss och en knölig uppblött papperslapp.
Han skulle aldrig kunna sluta att återkalla känslan av hennes bara skuldror under sina handflator. Där
skulle de hålla en egen plats i hans livssmärta. Den för ett bortslarvat namn. Eller hette hon kanske
Liv...?
