Om att vara snål
Jägmästaren klev av tåget, ställde ned sina två välfyllda resväskor på perrongen och låtsades rätta till handskarna. Samtidigt kunde han följa två unga gossar i ögonvrån medan de styrde stegen mot honom.
"Vill herrn ha hjälp? Vi kan bära herrns väskor!"
"Dom är ju inte särskilt tunga, men om ni vill tjäna en slant så kan ni ju få träna er lite på dom...haha." Pojkarna bockade till svar och sög glatt tag i varsin väska.
"Ja, då ses vi om en stund om ni hittar vägen", sa jägmästaren och spatserade nöjt iväg med långa vinnande steg. Han tänkte att det skulle bli intressant att se hur många minuter det gick att lägga mellan sig och pojkarna - som ett slags mått på nyttan med den lilla affär han just ingått med dem.
Pojkarna, som inte vågat fråga vilken ersättning det kunde bli tal om, tänkte att det nog var bäst att haka på så gott det gick för att försöka göra ett gott och flitigt intryck - om jägmästaren blev nöjd så borde han säkert kunna ge dem en hel krona eller kanske rentav två - var deras fromma förhoppning.
Problemet var att dom inte kunde bära väskorna mer en någon minut innan mjölksyran tvingade dem att stanna och pusta ut, byta arm, fortsätta en liten bit o.s.v. Väl framme vid den långa uppförsbacken såg de nu bara kepsen på jägmästaren som guppande försvann bortom backkrönet.
Halvvägs uppför backen blev det även riktigt brant och dessutom halt att ta sig upp i det snöhala väglaget. Väskorna började kännas blytunga och måste nu dessutom bäras mot bröstet för att ge fötterna ett tillräckligt fäste emot det slippriga underlaget branten. Det rasslade till som ifrån mängder av bestick när de vände väskorna på högkant för att kunna få ett rimligt grepp om dem. Med hakorna tryckta mot väskkanten gick det också att känna den lite sura doften av gammalt silver pusta ut genom springan vid locket då de tryckte runt sina armar.
Detta höjde modet litet hos pojkarna som just börjat undra om de verkligen skulle komma att bli rättvist belönade för detta slit. Sista biten gick lyckligtvis nedför och de kom på att istället skjuta fram väskorna över snötäcket. - Tur att inte jägmästaren kan se oss nu tänkte pojkarna, lyckliga över upptäckten som kunde ge dem återhämtning i sina tröttkörda kroppar.
Jägmätaren, som just börjat oroa sig över vilken tid detta tog, stod i hallen och försökte räkna ut hur mycket han hade satsat vid dagens auktion. Cirka etthundrafemtio kronor kom han fram till att han hade spenderat på silvret, och nu även betrott pojkarna med... ja, förrutom de tjugo örena för kartongen med skosnören. Just då knackade det äntligen på dörren och han skakade snabbt fram en tjugofem-öring ur börsen och slog lättad upp ytterdörren.
"Tack, det var duktigt av er. Hoppas att ni får nytta av pengen här!" Sa han, och överräckte slanten till ena pojken.
Pojken lät det lilla myntet ligga kvar i den öppna handflatan, tittade sen snabbt mot sin kompis som bara sakta vrider undan huvudet. Sträcker sen försiktigt tillbaka handen mot jägmästaren där han står i dörröppningen.
"Tack, men vi hade nog hoppats på en krona för vår insatts - det var ju inte så lätt att bära dom där..." - nickade ned mot väskorna.
Jägmästaren ryggar tillbaka med ett häpet leende i ansiktet.
"Då hade jag hellre kunnat bära dem själv", svarar han strax med ett lätt skrockande.
"Då kan farbror få göra det också." Svarar gossen, stolt, innan jägmästaren hunnit ta ett nytt andetag. Handen med det lilla myntet sträcker han sen ifrån sig så långt det går men når ändå inte fram till jägmästaren som hunnit backa ett steg.
En tyst sekund, sedan en snabb vridning med handleden och tjugofem-öringen studsar till på hallmattan innan den med ett litet ekande klirr lägger sig tillrätta på golvet.
Detta klirr blev det sista som kommunicerades mellan jägmästaren de två gossarna. Historien däremot kom att spridas i hela bygden och dessutom leva vidare i decennier.
"Ni kan äta utan mig!" Ropar jägmästaren bort mot köket, innan han sakta tar på sig sina ytterkläder igen för att på behörigt avstånd, smygande i halvmörkret, följa efter sina väskor tillbaka mot tågstationen.
*
