Omsnickrad utmaning..

Om att - inte - förhandla

Lille Björn stod stolt och betraktade verket i den nakna vårsolen. Man kunde inte undgå att se att detta inte rörde sig om någon jävla pisskoja vilken som helst, tänkte han. - Grannungarna skulle helt säkert imponeras hårt efter att detta mästerstycke blivit färdigställt, gladde han sig redan. En del arbete återstod ännu. Men tak, väggar, golv och lite andra "detaljer" kändes ändå som sekundära problem nu när stommen äntligen stod där, stolt, med sina två våningsplan skjutande säkert två meter upp i höjden.
- Måste visa pappa, tänkte Björn med magen kittlande av stolthet. Pappa Rolf, som var en ambitiös arkitekt, lät sig dock inte alls imponeras. Räta vinklar skulle spara material i väggsektionerna och snölasten krävde helt andra dimensioner och vinklar i takkonstruktionen, förklarade han. Ståhöjd var ett måste han inte ens ville förhandla om och dessutom behövdes en luftspalt på minst tre decimeter under kojan för att avvärja fuktangrepp.

Några dagar senare var hela konstruktionen ersatt med färskt virke från garaget.
"Nu förstår du tillräckligt för att kunna fortsätta själv", sa pappan medan han för säkerhets skull hjälpte till att mäta upp ett par golvplankor - visade sonen hur man skulle använda vinkelhaken för att lägga blyertsstrecket i förhållande till tumstocken.
"Det sköna i konsten, och svåraste, är att redan i ritmometet ha en plan för exakt var i blyertsen man sedan ska lägga sågskäret", förklarade han. Björn tänkte att han haft stor tur som helt säkert måste äga världens smartaste pappa.

Det blev sommar och Björn klättrade fachinerat upp och ned i sitt lilla tvåvåningshus som nu mätte över tre meter i höjd. Njöt av utsikten däruppe. Kompisen Hasse som från början varit Björns entusiastiske medhjälpare kom också förbi ett par gånger, men pratade bara muttrande ut i luften om att det ju inte fanns några väggar i huset. Björn tänkte att han bara var avundsjuk. Eller höjdrädd. - Förmodligen bådadera...
Tjugofem år senare gav slutligen undergolvet vika och sjönk med lasten av höga vedtravar ned mot marken inunder. Taket var ännu intakt och då några väggar aldrig kommit på plats fungerade bygget ändå som ett utmärkt luftigt vedskjul i ytterligare några år - tills nästa ägare, också utan förhandling... förvandlade hela schabraket till en hyfsad majbrasa.

*