I busken

Bernard var nu inne på tredje året han nästan dagligen fått krypa där i buskaget. Kvinnan som bodde rakt ovanför led av akut spindelfobi. Varje gång hon kom att tänka på spindlarna måste hon ta sin pappersrulle och skrida till verket. I ena änden av en lång pinne klämde hon fast en fuktad pappersbit, böjde sig försiktigt ut genom något av fönstren och drog med pinnen kring bågar och fönsterbläck, ända tills pappret lossnade. Laddade om med nytt papper och fortsatte så mödosamt tills hon hörde eller såg någon person närma sig. En bra dag kunde hon orka upp till tio sådana omladdningar.

Bernards egen bakteriefobi var inget att ens försöka mäta emot detta insåg han. Dessutom hade den faktiskt lindrats något sedan han börjat med pappersplockandet - men ändå - var detta verkligen HANS jobb?
Ett par försök till förhandlingar med kvinnan hade kammat hem noll. Han hade till och med erbjudit sig att själv ta över och sköta spindelsaneringen, utifrån rabatten - bara han i utbyte slapp plocka med dessa äckliga pappersbitar. "Dom kommer ändå", hade hon bara svarat.
Eftersom spindlarna i fråga ändå inte blev större än någon enstaka millimeter hade Bernard en gång även dristat sig till att föreslå kvinnan att själv ta vara på papprena "rakt ned i en plastpåse?" men fått förstå att han lika gärna kunnat föreslå henne att hoppa ut framför ett godståg.
Den dagen bestämde sig Bernard för att stå ut. Trotts att han måste tvätta händerna efter varje gång han plockat med dessa kisspappersliknande ting, såg han sig nu som en lyckligt lottad. Att det hela inte var konstigare än att han hjälpte någon som hade det bra mycket värre. Någon vars kanske enda pålitliga kommunikation med den mänskliga omvärlden utgjordes av små smutsiga ihopknycklade papperbitar.

Om han inte bara var grundlurad...

*