Anna hade vunnit på lotteriet. Stort. Nu satt vännerna och väntade på en inbjudan "till det stora kalaset",
föreställde hon sig. Tysta hade de i varje fall blivit. Kompisen Johanna hade åtminstone varit tydlig; "Kom
igen! Vi måste ju få fira dig!" hade hon nästan gapat i luren flera gånger. "Fira mig? - jag som redan vunnit en
massa pengar, varför skulle jag behöva en sån uppmuntran", hade hon försökt dämpa vännen lite skämtsamt.
Men i grund och botten var det väl inget skämt. Anna förstod verkligen inte logiken. Den enda logik hon
kunde finna var att Johanna tyckte att det vore lagom om hon och kompisarna nu kunde få festa loss på
hennes vinstpengar. Men om det faktiskt gällt att fira hennes nya rikedom skulle de väl inte samtidigt vilja se
henne förslösa den, resonerade hon. Logiska resonemang var en av Annas starkaste sidor och lösningen på
den här ekvationen var ganska enkel: Anna aviserade för sina vänner att hon bokat "The Top floor" i stans
nöjespalats och att alla var så välkomna att fira den lyckosamma vinsten tillsammans med "lyckosten själv".
Alla kom, festklädda från topp till tå, och det blev ett hejdundrande kalas. Knappt nämndes ens ordet
pengar och stämningen, då alla hunnit smörja sina krås, närmast galaktisk. Fram emot fyra på morgonen
hade man med polisens hjälp också lyckats dela upp notan. De som inte kunde betala fick lämna vad de
hade av smycken och telefoner som pant. Själv hade Anna troppat av lite tidigare. "Man ska sluta på topp",
hade hon sagt då hon gick.
Nu satt hon och jobbade med ett rund-mejl. "Jag känner mig verkligen ledsen för att det tydligen slutade så
rörigt senast, just som vi fått uppleva en så härlig kväll tillsammans. För att om möjligt ställa tillrätta för
missen med att det inte var "on the house" så har jag bestämt mig för att b " ...och där fastnade hon. Allting
frös och hon måste inse att ekvationen inte längre gick ut. Att den var ett förlorat spel.
