Gungungen

Johan var pilsk. Vandrade av och an i rummet.

- När blev man själv gungad sådär senast... Fan, vad skönt det ser ut!

Hon svarade honom inte. Mitra var helt fokuserad på barnet med dess slutna små ögonlock, pupillernas
vandring där inunder. Fattar han inte att hon håller på att somna - kan han inte se barnet istället för att börja
prata om sig själv!  Hon tog ett djupt andetag för att svepa undan irritationen.

- Men nu sover hon väl, tror du inte det?

Mitra släppte ofrivilligt handen från gungsängen som stannade på ett ögonblick i den tjocka mattan. Lilla
gungungen slog upp två blanka ögon till svar:

- Da da, eeh..

När nästan alla till sist äntligen kommit till ro hördes ett kvävt stön bort ifrån toaletten, följt av ett liknande,
men mera utdraget, från sovkammaren.

Allting fick börja om.