Den lille Pianisten

Tobbe skulle satsa på musiken, bli jazzpianist. Bara ett stort hinder måste undanröjas: Militärtjänsten. Bara tanken att behöva vara skild ifrån sitt piano under kanske ett års tid sänkte honom i ångest och vanmakt. Och för vilken sak? frågade han sig. Att lära sig att ta order om att skjuta mot människor? En god skytt var han redan och den enda grundläggande teori han kunde koppla till sammanhanget hade han också hunnit få med sig: "Rikta aldrig ett vapen mot en människa". Kanske var detta samtidigt den allra klaraste instruktion som han dittills hunnit ta till sig i sitt unga liv. Och det var hans fars ord.
I stort sett alla av hans äldre killkompisar som var "politiskt medvetna" eller de med konstnärligt "skapande ambitioner" hade lyckats klara sig undan på ett eller annat sätt. De flesta hade fått göra vapenfri tjänst. Jobbat gratis i nio månader med nånting oftast dödtrist mot att de förklarat sig främmande för alla former av fysiskt våld mellan människor. Svurit att de hellre skulle nöja sig med att ta sig för pannan om det så gällde att försvara sin egen mor emot en galen mördare.
Tobbe hatade att ljuga. Dåliga lögner spädde dessutom ytterligare på känslan av avsmak. Vissa hade enligt uppgifter kommit undan genom att påstå att de var sängvätare, andra hade plötsligt blivit hängivna bögar. En kompis, Nisse, hade heroiskt suttit av ett halvår i fängelse, efter att han "torskat" hos psykologen. Tobbe såg sig varken som pacifist eller kände för att bli fredsmartyr eller en liten lögnare. Han kände bara en stark olust inför att utbilda sig till soldat. Dessutom var han upptagen med något långt mycket bättre och för honom ojämförligt mycket viktigare.

Nu var det dagen M, som i Mönstring. Alla fysiska och kognitiva tester var genomförda och hela gruppen av unga män som alldeles nyss fått sina första rakhyvlar i julklapp satt och väntade på själva finalen; att kallas in till psykologen; "mannen med nålsögat". Det hade hunnit bli ganska uppspelt och stojigt. Alla ville passa på att få jämföra och skratta åt sina olika bedrifter, inte minst i den så kallade "spagettitrappan" - den som just lett dem ned från "fys"-testet - alla, utom Tobbe.
Tobbe var tvungen att gå och sätta sig avsides för att förbereda sig. Hitta det "straight face" han behövde för att se just så hopplös och tillplattad ut som han ansåg att läget kallade för.
Psykologen var naturligtvis handplockad för sin uppgift och hans metod bestod i att lättsamt leverera olika skämt och att som en god militärisk förebild också förmedla en allmän känsla av sorglöshet. Redan att begå en handskakning med denne man utan att samtidigt låta sig svepas med i hans avväpnande aura av trivsamt gemyt framkallade effekten av att vara fientlig, eller rentav störd.
Tobbe å sin sida hade bestämt sig för att spela upp rollen "den udda enstöringen". Inte störd, men med hög risk för att kunna bli - om han skulle behöva tvingas att dela sin vardag med ett helt kompani. Ett potentiellt mobboffer var alltså den bild som skulle framträda.
"Mr. Nålsöga" fick ett positivt adrenalinpåslag redan i samma sekund han registrerade Tobbes tillbakahållna kroppsspråk där han klev in i rummet. Det var en liten sport han hade; att försöka identifiera en motståndare redan vid första handslaget. Som att känna av ett äkta napp..