Quite a mess!

Nu var det så att solen började gå ned men att en stor del av de uppslutna åskådarna till spektaklet ändå envisades med att dröja sig kvar. Vakterna tordes därför inte lämna oss utan beslöt sig istället för att krossa våra ben så att vi skulle dö direkt. Jag blev lämnad till sist. Men efter att ha åhört de fasansfulla ljuden och ohyggliga skriken från mina olycksbröders dödskamp bestämde jag mig för att ta en rövare. Jag annonserade - mycket dramatiskt - att jag var helt nära slutet och släppte sedan alla muskler - till priset av en obekrivlig smärta. Sedan övergick jag till att andas så minimalt att jag ganska snart även svimmade av.

Nu uppstod det en viss förvirring om hur de skulle göra med mig. Folk ställde sig nämligen ivägen och skrek till vakterna att visa respekt; "åtmistone för en död!". Men problemet var att jag hade börjat andas synbart igen - inget jag kunde kontrollera längre eftersom jag var medvetslös. En vakt som såg detta fick en impuls och trängde sig resolut fram och tryckte in ett spjut i mig - vilket tyvärr punkterade ena lungan.

Det skvalade ut en blandning av blod och lungvätska ur såret och det blev ett jäkla liv på människorna. Vakterna, som bara var tre stycken, kände att de riskerade att förlora kontrollen och bestämde sig för att helt enkelt lämna platsen. De förstod förstås att jag ännu levde, men också att jag var dödligt sårad och nöjde sig lite halvdant med det.

Resten av natten blev ju det värsta helvete man överhuvudtaget kan föreställa sig. Med risk för sina egna liv tog mina vänner snabbt ned korset. Sen började arbetet med att få loss spikarna och att förbinda såret i bröstkorgen - en kamp emot klockan eftersom allt och alla måste vara borta och klara innan gryningen. Specialverktyg måste stjälas ifrån smeden för att få ut spikarna. Även lindor och stora mängder anticeptikum måste hämtas nerifrån byn. Det krävdes också rejäla tryckförband efter varje spik som drogs ut. Smärtorna tillsammans med blodförlusten höll mig mestadels avsvimmad.

I gryningen bars jag iväg på en provisorisk bår och gömdes längst in i en liten grotta bland en massa halvtorkat och halvruttet fårkött. Jag var då lyckligtvis närapå medvetslös. Där lämnades jag med vatten och vin att försöka sova och dricka mig "hel" igen.

De kom förstås och tittade till mig, men endast på nätterna. Herden som annars använde grottan släpades till skogs och dräptes, "för säkerhets skull". På den tredje natten var jag stark nog att åter bäras iväg för att istället gömmas i ett gammalt stall. Samma stall som jag kuriöst nog anses ha blivit född i.(!) Detta gav mig ny livsgnista och efter en vecka var jag vid så goda krafter att jag kunde delta i ett samkväm med hela den samling av familj och vänner som räddat mig från från den omedelbara slakten där uppe på berget. Det blev ett riktigt lyckat kalas.

Alla var så lyckliga och stolta över sina bedrifter och att jag fortfarande var vid liv. Själv kände jag tyvärr att jag gick på övertid och att min tid var knapp. Något jag förstås behöll noga för mig själv. Hur besvikna skulle de inte bli!

Min plan var att så fort festen börjat klinga av annonsera att jag behövde återgå gå till berget för att tacka och bedja. Sedan fortsätta vandringen till en liten otillgänglig skreva jag kände till och där lägga mig att dö, tillsammans med några pannor vin. Men jag sa förstås att jag bara bar vatten i dem.

Så gick jag till historien.

/Jesus från N.