Det är klart att jag inte vill lida. Vem vill det? Jesus? Nej, jag vill njuta,
precis som allt levande vill jag njuta i välmåga. Så är det. Men vad njuter vi av?
Vi njuter av relativa framsteg, förbättringar. Utveckling. Men för att få uppleva
sådant krävs ett avstamp, en nivå ifrån vilken vi höjer oss. Den måste fyllas av
andra. Jag måste kunna få beklaga andra för att få min lycka bekräftad. Andras
lidande är bränslet i den njutande processen, skulle man kunna säga.
Utom för oss andra. Vi som föredrar rollen som offer. Vi som gett upp lyckan
och
bara har att hoppas på något annat. Något större? Efteråt...
.
