Det gör mig helt matt då jag tänker på det. I två veckor har jag suttit med detta lilla stycke, denna promemoria som sen ska valsas runt i ytterligare några veckor bara för att sedan läggas till handlingarna. Men nu är det i alla fall sagt, om så för femtiofjärde gången. Det fattar ju varenda idiot att vi inte kan stänga ned kärnkraften. Men det är visionen som räknas. Politik kan inte låtas inskränkas till bara hushållsbudgetering! Inte ens ledarskribenterna orkar intressera sig för olika skatteavdrag allt ut i det oändliga. Till slut måste de söka sig till det andra, det mjuka - det som handlar om hållbarhet - betande kor istället för livsfarliga kärnkraftverk. En enda tidningsledare skulle kunna räcka; "Centerpartiet sätter ned foten!" En enda sån artikel införd i rätt ögonblick tar oss igenom nästa val, det är jag nästan säker på.
Om inte så får jag väl ta fallskärmen. Vi kan överleva på åttiofem tusen i månaden också. Det finns trots allt människor som tjänar sämre än så. Gud bevare oss.
Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.
