Nickelallergin hade hittills besparat henne oceaner av plågsamma, pinsamma förklaringar. Att den sen var helt och hållet somatisk betöd ju inte att hon för den skull ljög på något sätt - även om hon nogsamt undanlät att gå in i det. Nu var det så att Ove hade lyssnat med en läkare och där inhämtat, svart på vitt, att det omöjligen skulle kunna framkalla allergiska reaktioner - att hålla i en dörrnyckel några sekunder om dan. Att detta eviga trasslande med handskar som hon ägnade sig åt därmed var fullkomligt onödigt!Heide gav slutligen upp för trycket, beslöt att berätta om sin far, svarvaren. Odjuret som hade kommit hem med underhållet en gång varannan vecka, med egen nyckel, och sen låst med dubbla slag bakom sig. Hur hon sedan hade lämnats vid köksbordet med fingrarna instoppade i öronen. Och om sin förbittrade, hatiska, mor. Om faderns doft av metall och svarvolja. Och sedan om flykten till nunneklostret.
- Har du någon bild på honom?, frågade Ove, förläget.
- Jag har hans verktygslåda, längst inne i förrådet, om du är intresserad?
- Hm, vet inte...
- Den sägs vara värdefull. Du får den om du bara orkar ta fram den.
- Men vill du verkligen se mig med hans verktyg?
- Ja, varför inte!
