Snurran skulle kastas. Äntligen hade vi fått råd att ersätta det gamla "dödsrosslet" med en ny maskin. Grannen som lovat hjälpa till med att forsla iväg den gamla trotjänaren kom nu roende för att hämta skrotet.
- Ska jag ta tanken också? Frågade han då han lyft ned åbäket på akterspegeln. Klart att han kunde ta tanken, tänkte vi. Eftersom Ove aldrig velat acceptera någonting i retur för vad han hjälpte till med kändes det snarast som en lättnad då vi fann att tanken också var nästan full med bensin. Ove kopplade i slangen, pumpade och drog ett par gånger i startsnöret tills eländet hackade igång i några sekunder. Han blev stående en kort stund med ena handens fingrar skrapandes i nacken.
- Har ni kollat tändstiftsgängorna? Frågade han, skickande en medlidsam blick mot oss på bryggan. En blick som kom mig att tänka på en familjedoktor, en sedan länge glömd.
- Öh, hur då? Mumlade vi tillbaka. Ove svarade med ett överseende leende innan han snabbt böjde sig tillbaka över motorn och plockade av huven.
- Ni kan vara glada att den inte har skjutit, fortsatte han, nu nästan bittert, sedan han flinkt lösgjort det undre tändstiftet och nu höll upp det mot solen.
- Skjutit? Hurdå? Vi försökte låta glada, men osäkerheten över vad han egentligen talade om medförde antagligen mer av en sordinerad klang. Under tystnad tog Ove upp en gängtejp ur sin medhavda verktygslåda, lindade tändstiftet och satte tillbaka det i motorn.
- En tvåtaktare kan inte gå rent utan vettig kompression, förklarade han. Försök hitta gängen bättre på nya motorn, muttrade han vidare medan han hängde tillbaka motorhuven.
- Eller kanske låta tändsiften bara vara, fyllde han på med.
Vi stod väl kvar där som frågetecken på bryggan medan Ove med ett enkelt ryck fick liv i motorn och sen vänligt vinkandes for iväg som en fors.
- Ove, sa vi varandra utbytandes blickar av samförstånd. Han har verkligen sinne för det enkla.
