måndag 16 juli 2012

Den lilVe Pianisten

- Jag vet inte...

- Nej, men jag vet. Nålsögat fäste en nöjd blick mot Tobbes nedfällda, som klättrade i små ryck utmed bordskanten medan han letade efter något att säga. Inte ett ord av lögn hade han ännu yttrat därinne. Ändå kändes det redan som om hans renhetsjag svärtades ned för var sekund han satt där med sitt ditklistrade halvtragiska ansiktsuttryck. Tobbe var en sökare, alltid nyfiken och på jakt efter sanningen. Allt vad som kunde ligga gömt bakom fasader och doktriner fångade hans intresse. Dessutom var han av naturen inte alls dyster, utan munter. Nu befann han sig plötsligt i ett läge av vända positioner och hans sympatier hade flyttats bort från honom själv och över till mannen i snurrstolen.
Men allra knepigast var kanske att trots att han förstod att han närrmast säkerligen också var genomskådad så upplevde han inte den minsta motvilja eller misstro riktad mot sig. Snarare kände han sig förstådd, där, mitt i sitt falska lilla teaternummer. Hans tänkte fiende hade mer börjat framtona som en saknad fadersgestalt; någon som inte bara såg och förstod honom, utan också kanske visste något om vad som kunde vara bra, eller till och med som han sa, "trevligt" för honom.

En minut hade hunnit förflyta därinne och Tobbes hela självbild var satt i gungning. Var han verkligen redan mogen att vända sig bort för att staka ut sin egen väg? Var han ens en lovande musiker? Han var visserligen musikalisk, det visste han med sig, och älska att spela det gjorde han verkligen - men musiker? En glad amatör och drömmare var just vad han var. Men även om hans själ låg i musiken - var detta ett fullgott skäl för att stiga åt sidan från samhällsplikterna? Var han, eller framför allt; ville han verkligen satsa på att bli den udda kropp som bara självupptaget gick sin egen väg? Och tänk, tänk om det faktiskt kunde vara ROLIGT att göra lumpen som telegrafist?

Nålsögat, eller Ernst som han faktiskt hette, väntade tålmodigt; följde forskande Tobbes små ansiktsskiftningar där han satt och kämpade med sin härdsmälta av känslor, tankar. Själv brydde han sig inte särskilt mycket om vart det hela skulle ta vägen. Han kunde redan se att aspiranten förstått att kamouflagen krackelerat och någon sadist var han inte heller. Ville grabben köra sitt race så fick han göra det. Det var ju heller inte så att man direkt skrek efter omotiverade värnpliktiga ute på förbanden. Tvärtom så såg man det som ett otyg att det inte ännu uppfunnits en urvalsprocess som bättre kunde sålla i "materialet".

8 kommentarer:

  1. Härdsmälta av känslor oj oj oj vad jag gillade det otyget kanske skulle gå sin egen väg ändå
    skulle vilja veta mera om vad otyget till sist valde

    SvaraRadera
  2. Vill veta hur det går men inte att det ska ta slut för det är en mycket underhållande berättelse.

    SvaraRadera
  3. Spännande och välskrivet. Kommer det någon fortsättning?

    SvaraRadera
  4. Intressant, både hur människor spelar olika spel för att komma dit de vill, eller tror att de vill, och Tobbes beslutsångest när han faktiskt lyckats att dra det dit han vill! Gillar "Nålsögats" tillbakalutade åskådande, och han får ju som han vill hur som helst!

    SvaraRadera
  5. Älskar det. Kanske allra mest blicken som klättrade i små ryck.

    SvaraRadera
  6. Sannerligen välskrivet och fängslande. Jag vill också höra mer. Vilken salong spelar han vidare i?

    SvaraRadera
  7. Håller med alla föregående kommentarer

    SvaraRadera