Brevet

Jag minns min skoltid som genom ett töcken. Lite tråkigt kan det ju
förefalla, inte minst genom att den samtidigt råkar utgöra lejonparten
av min uppväxt. Själv kan jag inte bestämma mig riktigt för hur jag
vill se på det. Kanske var den just så tråkig att den tar sig ut bättre i
den fragmentariska dräkt den numera befinner sig. Vissa ännu
kvardröjande episoder kanske väger saken åt det senare.

Låt mig ge ett litet exempel:

Jag och Bullen (tror att det kan ha varit "Nils" som fått stå tillbaka
för detta målande smeknamn) hade håltimme en vanlig eftermiddag.
Eftersom Bullen hade en mamma som jämt höll frysen fylld med
kanelbullar, beslöt vi att ta våra cyklar och göra ett litet tillslag i
nämnda frys. Skolmaten, som jag minns som varken särskilt rolig
eller mättande, föranledde då och då den här typen av utflykter -
vari det kan ha legat en delförklaring till varför Bullen just både
såg ut som, och fick heta som han då gjorde.
Väl försedda med detta extra näringstillskott och ett antal koppar
varm choklad började vi antagligen känna oss ganska behagliga
med tillvaron. Så behagliga att vi råkade glömma bort att vi hade
en fransklektion kvar på dagschemat.

En vecka senare ville min far "tala" med mig, sa han. Själv hade jag
troligen redan förträngt hela episoden med den missade lektions-
timmen, men så icke läraren och tillika klassföreståndaren. Att något
stod illa till insåg jag emellertid omedelbart då jag fick höra detta
"tala med dig", uttalas. Det var den signal som brukade användas i
skarpa lägen. "Jag har ett brev från skolan som säger att du avvikit
och att du inte verkar ta dina studier på allvar", fortsatte han, medan
han tummade lite nervöst på det maskinskrivna brevpapperet.
Där fanns ett urval av exempel; bland vilka vår lilla utflykt framhölls
som det mest belysande och frapperande. "De drack choklad och
"GLÖMDE" att gå tillbaks till skolan", läste han högt ur brevet.
Jag har faktiskt kvar en kopia av det, som minne.

Döm själva om det verkar särskilt lönt att gå runt med så många
fler.


Not. Texten är en övning, en lek och ett försök i att skriva i en annan
puffbloggares "anda".