Inverterad kraft

Längst ned i utställningshallen hittade jag en ensam blek liten tavla. Ett himmelsutsnitt i diffust blått överdraget med ett ljusare fält föreställande ett molnparti som sträckte sig snett över bilden. Strax till vänster fanns en dörr i gråmålad stålplåt med gröna nödutgångs-skyltar, en mitt på dörrbladet och en ovanför. Dörren stod halvt på glänt. Ikring detta, en oordnad grupp av tomma lådor och skärmar slarvigt utspridda över golvet. Det var utställningens näst sista dag och ganska lite folk. Jag hade råkat få infallet att följa efter en liten grupp elever som just stått och fimpat sina cigaretter då jag kom gående längs trottoaren utanför. Det enda jag visste om var jag befann mig var att det stått "Vårutställning!" på en stor banderoll över entrédörren.

Jag är inte översvallande intresserad av konst nu längre, men den i mitt tycke fullständigt meningslösa bilden väckte mitt intresse. Jag vet inte om det var av empati med upphovsmakaren eller om det mer handlade om någon slags längtan att få frossa i dennes misslyckande som gav drivkraften, men suget att skjuta upp dörren sög tag mig och fick mig att försiktigt smita förbi. Vad jag fann var en mindre skyddsrumsliknande lokal med en ny ståldörr i andra änden, med likadana nödutgångsskyltar. På väggarna hängde ett tjugotal nästan identiska målningar, alla utförda i samma oinspirerande färger av ljust blått och grått.

Jag ställde mig att fundera över vad som kunde vara betydelsen med dessa verk - eller var det kanske tänkt som ETT verk? En installation på temat "exit"? Alla målningar var endast titulerade "Molnet", så där gavs ingen direkt vägledning. En hög med bråte i ena hörnet ingav en känsla av förfall i det tysta och betongkarga rummet. Jag gick tillbaka till dörren och stängde den på prov - lyssnade - endast ett svagt fläktbrus gick att ana därinne.

Det var då jag fick idén: Jag ville göra mig till en del av "verket". Jag kan vara den saknade pusselbit som äntligen hittat in i pusslet, tänkte jag. Nere i hörnet, i bråten, lyckades jag få till en slags bädd av olika kartonger och träbitar.. Natten blev en fasa. Den ödslighet som belägrade rummet var total. Någon klocka hade jag inte. Tiden stannade, försvann, samtidigt som den tog mig i ett järngrepp. Lyckligtvis somnade jag till sist.

Nästa dag väcktes jag av att människor rörde sig i rummet, Jag låg kvar, blickstilla, i min hög av kartonger. "Häftigt", hörde jag någon säga - sen en till - innan de lämnade rummet. Mönstret upprepades och med allt tätare frekvens. Efter kanske tjugo liknande episoder började jag inse att jag lyckats; att jag smält samman med verket, som ett installationsobjekt. Jag slappnade av, kände ett pirr sprida sig i mig.

Plötsligt tystnade allt igen. Jag låg som förstenad. Jag visste inte längre om jag kunde röra mig. En omvänd energi övermannade mig. Jag var regerad av en enda tanke; att ligga still. Jag ville lämna livet som ett konstnärligt verk. En staty. Prisgiven. Det var då städpatrullen dök upp.