Upphävd gravitation

Det var en eftermiddag i maj och du var tre år, tror jag. Jag var din gudfar och barnvakt. För första gången
ensamma med varann. Du skulle få sova din eftermiddagslur i min säng var det sagt; också det för första
gången. Jag var lite nervös hur det skulle lyckas; du var ju en sån vildbatting på den tiden. Och vad skulle jag
själv hitta på under en och en halv timme? Jag hade inte behövt oroa mig - även vildbattingar blir ju trötta
visade det sig. Du lade dig hur lätt som helst ned under den lilla filtändan och slöt ögonen i kudden.
Det kanske ändå är säkrast om jag också lägger mig bredvid en stund, tänkte jag, och boade försiktigt ned
mig bredvid dig, trotts att jag inte var ett dugg trött.
Efter att ha tittat några sekunder på hur du låg där och andades, sjönk mina ögonlock lika behagligt som
överraskande och lämnade mig med bara ljuden av våra andetag. De var naturligtvis inte i takt, men måste
ändå ha bildat en slags gemensam rytm. Det här var första gången som jag fått ligga med slutna ögon bredvid
ett somnande barn och jag hade ingen som helst aning om vad det skulle göra med mig.
Ett lugn som jag glömt att det fanns, eller kanske aldrig ens känt, spred sig, omfamnade mig, som en utdragen,
omvänd gråtattack. Där sov jag min kanske bästa lur i livet. I famnen av dina små, mjuka andetag.

Inspirerad av inledningen av Grå papegojas "Famn".