fredag 4 november 2011

Köpa cigg (2)

Jag föredrar att jobba natt. Gillar lugnet, att man får tid att vara ifred mellan varven. Visst, det är mycket fylla och underliga existenser som är ute och driver, men efter ett tag så lär man sig dom också. Och känner vi att det blir för stökigt så har vi faktiskt rätt att kalla på väktare och stänga igen om oss. Men oftast räcker det med att de finns i närheten, ute vid busshållplatsen. Fick jag välja så skulle det bara vara dom som fick komma in i butiken. Resten kunde få handla från en lucka, slippa ha folk här inne som stryker runt hyllorna när man vet att det ändå bara är öl och cigg dom tänker handla. Hade vi inte tagit in ölen bakom disk skulle dom bara knalla iväg med den som om det vore allmän egendom. Är så trött på dom. Men lite bättre blev det i alla fall sen vi höjde priset till nittio spänn för en sexpack, det håller undan dom värsta offren.
Egentligen hatar jag att städa men här på jobbet har det blivit precis tvärtom. Vid halvtvå-tiden har vi gjort upp med Maja och ett par andra väktare att dom håller undan klientelet under en halvtimme så att vi kan få lugn och ro en stund för att skura av och så. Så jävla skönt plötsligt att skura golv!
Maja är bäst, hon lämnar inte dörren för en sekund. Rolig att prata med är hon också.

Igår stod hon och uppehöll ett socialfall i säkert en kvart därute. Urtypen för en som ska tränga sig in här med en nyköpt korv i handen, börja gnälla på priserna, och sedan knalla ut med bara ett ciggpaket i handen. Vad tjänar vi på ett paket cigg ...ingenting!
Hatar människor som inbillar sig att hela samhället ska vara som en socialinrättning ordnad för att underhålla deras missbruk och meningslösa tillvaro. Känns som en seger varje gång dom inte har råd att handla här.
När hon slutligen släppte in det där miffot började han tigga om en servett också! Som om det var vårt problem att han smetat ned sig med ketchup från nån annan jävla kiosk!
Han såg bara fördjävlig ut med ketchup och räksallad över händerna och halva jackan.
Tur att Maja var där.
Fan vet hur länge man annars hade pallat att stå här och äcklas av den människan.

torsdag 3 november 2011

Köpa cigg

Dörren in till butiken var uppställd på glänt. Nattpersonalen höll på att skura av golven.

En väktare står i dörröppningen och försöker lotsa en av personalen till just det chokladgodis som hon är ute efter.

Där blir vi så stående ett slag; hon, tuggande på sin Snickers, och med sitt självpåtagna uppdrag att hålla affären ren ifrån kunder - och jag, med min väntan på att få komma in och handla i butiken.

Vi öppnar ett samtal som - via nån kommentar om hennes lilla fjättrade hund - glider över på rävar. Jag ger henne en berättelse om en räv som vid ett tillfälle hade lyckats överraska mig med att skrämma mig till reträtt - istället för tvärt om...
Hon replikerar i sakligt tonfall; - Rävar är fullständigt ofarliga för människor. Deras byten utgörs huvudsakligen av sork eller kanske en höna.
- Har du blivit attakerad av en hund någon gång? Frågar jag med ett lätt ihopknipt leende.
- Nej, men en räv är inte en hund, svarar hon snabbt.
- Men dom har nog väldigt liknande tänder, påpekar jag.
- Kanske det, men rävar äter inte människor, fortsätter hon.
- Det var kanske inte precis det jag hade i åtanke - att bli uppäten, förtydligar jag.
- Hundar ska man ha respekt för, säger hon, och blickar ned mot sin pekineser-kompis.
- Jo tack, jag vet det, - av egen erfarenhet, svarar jag.
- Och man ska inte tro att en liten hund skulle behöva vara lättare att möta, fortsätter hon.
- Nä, nä,... mumlar jag.

Det blir tyst en stund, och jag bestämmer mig för att överge samtalet. Att istället anta utmaningen att försöka beträda det nu blankskinande butiksgolvet. Samtidigt inser jag hur nära jag är att äcklas av denna svårt tankebegränsade, chokladätande lilla människa som står där nedkorvad i sin blyfärgade overall. Tänker, att om hon får för sig att bussa sin stackars hundkrake på mig så slänger jag iväg den till råttorna i gropen bakom.

Jag lyckas med jämn nöd begränsa mitt äckelkänsla ned till hennes ordningsmaktsutstyrsel, skatta min lyckliga stjärna att jag slipper bära nåt liknande.

onsdag 2 november 2011

Efterskalv

Gaya ryser till
ännu en gång

Hennes hud
krusas
nära omärkligt

Dimensioner
av liv
möts, kolliderar

Kastas över

under

*

måndag 31 oktober 2011

Min plan:

تهیه

Skapa goda förutsättningar för evigt liv genom att:
1. Angripa hur att undvika uttråkning i evigheten genom att:
2. Förbereda inträdet så att du kan gå in där med mesta och bästa själsliga utrustning, så att du sedan kan:
3. Slappna av.

söndag 30 oktober 2011

Hög förhoppning (full version)

Om man inte ständigt blev äldre, tröttare och fulare skulle man kunna köra vidare - utveckla, finslipa - försköna i tillvaron!
Men istället blir man bara äldre, tröttare och fulare...
Så vad e grejen?
Vad gör man nu då allt väsentligt är gjort?
När allting annat redan är tänkt och känt.
Ska man nu behöva gå åstad och faktiskt försöka göra allting annat också?
Eller ska man istället nöja sig med hoppet om en bekväm död?
++

54 &½ år.
Allmän varning!
Allt kommer att bli sämre.
Jag känner det i mina celler
Att leva utan hopp

Peripeti on ways!

En ny TV
En snyggare soffa

Vad är det för fint med hopp om man tänker efter?

Är det inte människans stora gissel - detta att allt måste bli bättre hela tiden.
Och större, och mer...
Vi är giriga varelser, där ligger problemet; att vi aldrig kan nöja oss med det som är.
Hoppet är en sjuk gen - en återvändsgränd.

Jag hoppas på att få dö på marken.

/Hasse 54

Hög förhoppning

Jag hoppas på att få dö i marken.

/Hasse 54

fredag 28 oktober 2011

Gudars skymning!

Det råder olika bud här. Ska det vara hörseln eller hoppet som är det sista som överger en människa?
Självklart ett jämförande mellan päron och äpplen eftersom hörseln är ett grundsinne, till skillnad ifrån hoppet som ju är en känsla som också erfordrar någon form av medvetenhet.
Om vi begränsar oss till människor i vaket medvetandetillstånd så skulle alltså hoppet kunna vara den sista bastionen.
Men vad är det då vi hoppas på? Frågan är förstås påklistrad - i och med att alla redan vet precis vad det handlar om: Att vi hoppas på att få slippa utraderas - försvinna...

Men hur vill vi egentligen ha det - vill vi då leva för evigt?
Nä, vi vill - orkar - inte leva för evigt. Det är vi för små och för trötta för, men vi vill - orkar - ändå hoppas på någonting - s l i k t.

För att komma runt problemet har vi utrustat oss med en tillvalsmöjlighet; gud.

Gud har ett utomordentligt stort rike någonstans i en annan dimension av verkligheten dit vi, om vi vill, får komma då våra små kroppar slitits ut eller gått sönder. Eftersom gud inte är rasist eller liknande så är alla välkomna - åtminstone efter genomgånget eldbad. Vad gäller växterna så finns för deras öden ännu inget uttalat. Personligen lutar jag dock emot att även dessa ska få slippa att bli kastade rakt ut i tomma intet.
Då universum är oändligt och dessutom har funnits i oänderliga tider så är det som så att gud har fått en väldig massa permanenta gäster hos sig. Ett av problemen gud brottats med är att försöka hålla isär alla grupper och generationer så att livet, ja.. eller [host], för dessa ska kunna te sig så hemvant som möjligt under hans hand. För detta ändamål har gud givit alla grupperna varsit eget litet underrike att rumstrera i.
Nu är det det att eftersom fortplantningen även i guds rike fortskrider oförtrutet så måste också nya under-underriken skapas ideligen.
Gud orkar - sin allsmäktighet till trots - själv inte längre med att övervaka allt detta, varför han småningom börjat skapa och tillsätta nya gudar till varje nytillkommet rike i gudariket...

Lyssna nu här!
Dessa gudar har, efter ett samråd med gud fader själv, nyligen tvingats till ett drastiskt beslut. Gudarna hade nämligen räknat på den exponentiella verkan av ständigt nytillkomna underriken och kommit fram till att det redan till nästa möte skulle komma så många nya gudar att ett meningsfullt samråd ej längre skulle bli möjligt!
Man fann ingen annan lösning på problemet än att tillsvidare bannlysa all fortplantning - i himmelriket. (!)

- Jag är skeptisk.