Köpa cigg

Dörren in till butiken var uppställd på glänt. Nattpersonalen höll på att skura av golven.

En väktare står i dörröppningen och försöker lotsa en av personalen till just det chokladgodis som hon är ute efter.

Där blir vi så stående ett slag; hon, tuggande på sin Snickers, och med sitt självpåtagna uppdrag att hålla affären ren ifrån kunder - och jag, med min väntan på att få komma in och handla i butiken.

Vi öppnar ett samtal som - via nån kommentar om hennes lilla fjättrade hund - glider över på rävar. Jag ger henne en berättelse om en räv som vid ett tillfälle hade lyckats överraska mig med att skrämma mig till reträtt - istället för tvärt om...
Hon replikerar i sakligt tonfall; - Rävar är fullständigt ofarliga för människor. Deras byten utgörs huvudsakligen av sork eller kanske en höna.
- Har du blivit attakerad av en hund någon gång? Frågar jag med ett lätt ihopknipt leende.
- Nej, men en räv är inte en hund, svarar hon snabbt.
- Men dom har nog väldigt liknande tänder, påpekar jag.
- Kanske det, men rävar äter inte människor, fortsätter hon.
- Det var kanske inte precis det jag hade i åtanke - att bli uppäten, förtydligar jag.
- Hundar ska man ha respekt för, säger hon, och blickar ned mot sin pekineser-kompis.
- Jo tack, jag vet det, - av egen erfarenhet, svarar jag.
- Och man ska inte tro att en liten hund skulle behöva vara lättare att möta, fortsätter hon.
- Nä, nä,... mumlar jag.

Det blir tyst en stund, och jag bestämmer mig för att överge samtalet. Att istället anta utmaningen att försöka beträda det nu blankskinande butiksgolvet. Samtidigt inser jag hur nära jag är att äcklas av denna svårt tankebegränsade, chokladätande lilla människa som står där nedkorvad i sin blyfärgade overall. Tänker, att om hon får för sig att bussa sin stackars hundkrake på mig så slänger jag iväg den till råttorna i gropen bakom.

Jag lyckas med jämn nöd begränsa mitt äckelkänsla ned till hennes ordningsmaktsutstyrsel, skatta min lyckliga stjärna att jag slipper bära nåt liknande.