"Hemlängtan, eller längtan efter ett hem - det är frågan!", mumlade Andris lågt för sig själv där han satt på härbärget och tittade på ett program om hemvändande Unicef arbetare. Samtidigt kom han på sig med att faktiskt inte längre ha kontakt med någon av de känslorna. Vad han längtade efter måste vara någonting ännu viktigare, ännu dyrare, tänkte han.
Läntan efter framgång hade han sedan ganska länge i stort sett gett upp. Ungefär samtidigt upphörde han med att orka längta efter kärleken. "Lycka" kunde han inte längre framkalla ur minnet hur det kändes, och på så vis kunde han ju lätt räkna ut att han saknade den, men riktig längtan är något som kräver att man har egna bilder för den, tänkte han. Likasom gällde, lyckligtvis kanske, med Andris förhållande till döden.
Nu klev Lasse 'hallon' in och knäppte raskt över till störtloppsåkningen i Cortina. Andris låtsades ha slut på kaffet men drev istället bort till sovsalen för att försöka få vara ifred. Han hade aldrig riktigt förstått varför det inte längre funkade för honom att titta på sport och särskilt priscermonier eller liknande, utan att han var tvungen att börja gråta nästan som ett barn.
Nu väl liggande på sin slaf; istället en förrödande tomhetskänsla. En som får honom att känna sig helt orörlig, nästan förlamad. För att upprätthålla känslan av att i alla fall vara vid liv bestämmer han sig för att bara tänka på att andas. Han sluter ögonen och letar inåt efter ett focus, någon slags bild att vila sig emot, men det enda han finner är det lätta bruset som ligger över hans näthinnor och hörselbanor.
Han slår upp ögonen och hör sig själv mumla igen, liksom utifrån. "Redan själva längtan var vad jag längtade efter."
Äntligen kom hans egen gråt, den utan Pernilla Wiberg.
*
