Drömskåpet

Jag har letat, det ska ni veta, men trots att jag ännu knappt tagit mig ens i närheten kommer jag aldrig att ge upp. Jag vet ju precis hur det ska vara. Man kan nästan säga att det redan finns, bara ännu inte på riktigt - här.
Jag vägrar tro att jag skulle vara ensam om min vision. Jag menar, vad vill en människa med ett skåp? Kan det egentligen skilja så förskräckligt? Kan en låda av spånskivor verkligen vara den slutgiltiga lösningen för våra drömmar? Nej, NEJ!
Det är en omöjlighet.
Ett riktigt skåp ska vara lik en sjömanskista; en följeslagare på färden. Något starkt och pålitligt som man kan anförtro sig åt. I beskådan kunna känna trygghet i. Inte ett billigt vinylschabrak som slaktas till en skivhög vid nästa flytt.
Mitt skåp ska vara besjälat. Byggt av händer. Byggt för att vara med - länge.
Stort. Vackert. Lätt. Massivt, och odisputabelt.
Det ska självklart ha lådor, hyllor, dörrar och, inte minst - fötter. Jag menar riktiga fötter. Inte små pinnar med filtkluttar på. Inget småttigt eller ditklistrat kommer i fråga.
Och det ska, om det kniper, rymma - allt.
Inga konstigheter egentligen.

Vanmakt

Hon tänker aldrig ge sig.
Jag blir aldrig fri.
Be för mig.
NN.
.

Missvisning

Det värsta är nog inte att ho dör, utan att ho går runt och är miserabel
för att ho tror ho ska dö när det visste ho ju.

Energialternativ

Klicka för större bild.

Om djup

Detta var inget nytt.
Vemod hade tagit plats som en trygg kamrat på färden.
Vemod gav förankring åt smärtan
över allt som låg utrunnet.
Ett ankare att fira ut
innan man gått ut för långt
.

Gå för långt?

Kan inte välja ut vad jag ska skriva om.
Vad har inte gått för långt?
I'm all ears!!
Please
.

Runt granen

Jens var minst i syskonkaran. En liten bortskämd sladd. Nu var det julklappsutdelning och alla var julfina och uppklädda. Jens med gulbrunrandig slips och fina yllebyxor med pressveck. Förväntmingarna stod på topp.
Efter en nästan olidlig väntan kom så den första presenten; Ett stort runt paket med ringlade snören över det skimrande omslagspapperet. I samma ögonblick som Jens tog tag i paketet förstod han att drastiskt skruva ned sina förväntningar.
Det var mjukt. Det vackra paketet vek sig och fingrarna sjönk in i nåt oformligt. En snabb genomgång av önskelistan gav inga träffar. Tveksamt skalade han så av omslagspapperet. Det som kom fram var en galondyna. En fyra centimeter tjock, bordsduksrutig dyna i gult och vitt.
- För att du ska nå upp till bordet, förklarade mamma Greta.
Jens som var för liten för både ironi och självdistans hamnade i shock. Hade dom inte fattat nånting? Inte sett den process som tagit honom ett helt liv att fullborda? Att han nu äntligen kunde sitta på en stol som alla andra - utan en trave med löjliga telefonkataloger under rumpan!
Jens fick inte fram ett ljud. Här fanns bara gråt och skam. Skam över att få ett sitthjälpmedel i julklapp. Gråt över att inte vara sedd.
En äppelstor klump fyllde strupen där han reste sig och flydde scenen.

Katastrofspån (ännu ett..)

Reiner hade just lämnat över. Drog på sig stövlarna för att vada hem genom halvträsket som omgav skidbacken. Efter tio års tjänst vid liftstationen krävdes det inte längre något tankearbete när larmet gick. Genom åren hade han fått kasta sig på nödstoppet ett oräkneligt antal gånger. Varje gång det tjöt i varningssystemet gällde det att vara snabb, innan banan började rusa bakåt. Nu hörde han tjutet och såg att avlösaren stod som stelnad borta vid påstigningen. Reiner tryckte ned sista hälen i stöveln och fläkte sig bort mot kontrollpanelen. Just som han skulle nå nödstoppsknappen halkade han istället i issörjan och föll med hakan i marken. Med ofattbar snabbhet studsade han upp igen för att slutligen nå stoppknappen. Pang!
Linbanan hade dock redan hunnit börja rulla bakåt.
Tio sekunder senare kom första smällen. En gondol kom farande och kraschlandade med ett brak in i lifthuset. Sen kom nästa, och nästa...
Vid utredningen visade det sig att Reiner frikopplat banan i stället för att stoppa den. Fem gondoler hann fara ned och krossas innan banan slutligen stannade av sig självt.
Trettionio människor miste livet.
Det sämsta man kan göra med en fylld linbana är att frikoppla den. Man behöver inte ha studerat Newton for att förstå det sammanhanget fastslogs det i rätten.
Reiner dömdes till etthundranitton års fängelse för försumlighet och vållande till annans död.

Reiner löste situationen med en lampsladd.

Hytt 3241

Det tog väl ett par timmar. Sen blev det äntligen tyst. Nu var jag ensam med fem kubikmeter luft. Oväntat började jag sakna skriken. Tystnaden förvandlades till ett inferno. Skriken kom nu från alla håll. Urskiljningslösa. Nu skrek även jag, som för att mota dem. Det lade bara ännu ett skrik till kören. Det var svart och fullkomligt tyst bakom infernot. Hjärnan kokade. Be en bön, lyckades jag tänka.
"Döda mig!"
Jag fick inget svar. Luften började bli tjock.
"Nej!", skrek jag. Tog ett krampaktigt andetag. Jag kom ner ett par meter. Men dörren låg stängd. Det var då jag insåg att jag redan var död - levande död. Jag sam upp igen och tog tag i nånting.
Livet roterade utanför, ovanför, som en kalejdoskopisk dröm.
Skriken och syrebristen började göra mig hög. Så hälsade jag på gud.
Han sa: "Välkommen till döden!"
Jag var nu skild från den ännu kämpande kroppen. Förlorad.
Plötsligt, från ingenstans - kom lättnaden. Den slutgiltiga vissheten om återföreningen.

Att äntligen slippa spörja.

- Fan vad du snarkar!

Tanketorkan

Funderar på att börja med dokumentärfilm.
Undras bara vilken telefon som är bäst.
Jag vill ha med den grövre stativgängan!
Någon?

Tanken är att kunna fånga mig själv då jag petar med fingrarna i näsan istället för på tangentbordet.

En man

Jag vill ha en snäll man.
Det är ett grundkrav.
- Och farlig?
Ja, - njäe, mot män kanske, ja-a. Nä...

- Ingen mjäk kanske?

NÄE!

.

Över fikat

- Om vi bara fortsätter att skicka dom tolv miljarder i veckan så tror jag att vi undslipper bankkrisen.
- Ja, det blir, få se nu... det blir etthundra kronor i månaden per EU-invånare, det är ju växelpengar!
- Precis. Fast vi får nog räkna bort fattighalvan kanske, så säg tvåhundra då.
- Men vaddå, vad är det, en lunch!
- Sen får vi i och för sig räkna med att Italien, Portugal, Spanien och Rumänien kommer efter som ett brev på posten.
- Men kom igen! Vad kostar en vanlig middag idag? Tusen spänn? En ynka middag i månaden är väl inget att göra sak av?
- Nä, men sen får du kanske korrigera för alla barn och gamla och så vidare.
- Ok, säg två inställda utekvällar i månaden då; mot ett enat Europa!
- Jag är bara lite oroad att folket kommer börja yra om sina pensionspengar igen.
- Då får dom väl jobba vidare några år då om det ska vara ett sånt gnäll.
- Där sa du nåt.
- Ja.

Smörjer

Jag smörjer
Så gott jag kan
Allt och alla jag kommer åt
Jag vill komma åt
Allt
Just me

Förskonad

- Jag har direkt inga vänner, ingen familj. Barn fick jag inga och pengar har jag inte heller. Utseendet är inget att göra åt. Men jag kan säga att jag lever väldigt förskonad.
- Från livet då?
- Ja, just!
- Cool!
- Ja!