Detta var inget nytt.
Vemod hade tagit plats som en trygg kamrat på färden.
Vemod gav förankring åt smärtan
över allt som låg utrunnet.
Ett ankare att fira ut
innan man gått ut för långt
.
om läsaren skriver boken kan jag sluta kämpa
-
jag vet instinktivt att ingen fått dig att känna som jag
men vad tjänar det till idag
vem som tillfredsställer mig
det har alltid varit det sista rum...
6 timmar sedan
Oj då. Väldigt fint.
SvaraRaderaFullständigt underbar text.
SvaraRaderaHovpoet S. O. Saqer!
SvaraRaderaGillar skarpt, speciellt raden: över allt som låg utrunnet
SvaraRadera