Det tog väl ett par timmar. Sen blev det äntligen tyst. Nu var jag ensam med fem kubikmeter luft. Oväntat började jag sakna skriken. Tystnaden förvandlades till ett inferno. Skriken kom nu från alla håll. Urskiljningslösa. Nu skrek även jag, som för att mota dem. Det lade bara ännu ett skrik till kören. Det var svart och fullkomligt tyst bakom infernot. Hjärnan kokade. Be en bön, lyckades jag tänka.
"Döda mig!"
Jag fick inget svar. Luften började bli tjock.
"Nej!", skrek jag. Tog ett krampaktigt andetag. Jag kom ner ett par meter. Men dörren låg stängd. Det var då jag insåg att jag redan var död - levande död. Jag sam upp igen och tog tag i nånting.
Livet roterade utanför, ovanför, som en kalejdoskopisk dröm.
Skriken och syrebristen började göra mig hög. Så hälsade jag på gud.
Han sa: "Välkommen till döden!"
Jag var nu skild från den ännu kämpande kroppen. Förlorad.
Plötsligt, från ingenstans - kom lättnaden. Den slutgiltiga vissheten om återföreningen.
Att äntligen slippa spörja.
- Fan vad du snarkar!
Att vakna till att Jocke Berg gästade Lasse är som att vakna till sin egen
begravning
-
och jag saknar mitt favoritväder 18 grader
skriver att jag saknar och tar bort det
hur tungt det är att inte avguda någon
sakna mottagare
tänd ett ...
2 timmar sedan
Bra, oväntat slut.
SvaraRaderaJättebra! Jag fattar bara inte "Oväntat började jag sakna skriken... Skriken kom nu från alla håll..."
SvaraRaderaSynnerligen oväntat lyckligt slut.
SvaraRadera@MV; De blevo internaliserade, sas.
SvaraRadera