Still going strong?

Kriminell, mentalt störd, impulsstyrd våldsman, mördare, med litet att förlora,
med fruktan som arbetsredskap. Välbegåvad, "missförstådd", hemma i mordkvarteren,
drogpåverkad och orädd.
Lägg till ett ovanligt särpräglat utseende som klickar in för flera vittnen på mordplatsen.

Motiv? Se L Tingström, inspärrad rättshaverist, bombman och tjack-provider.

Här: Svenska Mord och här: Christer Pettersson - del 12 - Folkhemmet

B-aiss eller Bb

En sak jag har tänkt på: Ibland skrivs B som "B", ibland "H", ibland "B/H" eller "H (eller B)", jag menar
alltså tonen ett halvtonsteg under C. Nästa ton under denna kallar man också för "B", eller omväxlande
"Bess", "Be be" och "Hess" - utöver "Aiss" eller "B-flat" då. Om någon bara hade varit bussig att lägga fram
detta för mig, då när jag var nio, så hade det varit trevligt. Så hade det åtminstone givit mig ett val.

Eldriven

När inget vatten längre kommer ur kranen
det är svart i trapphallen
elementen är kalla
kylskåpet varmt
bensinpumpen...
då vet vi.
Då vet vi hur små vi är.

Ett gig

Någon konsert var det väl inte direkt tänkt som. Vi skulle spela på Akalla Islamiska Ungdoms- och Kulturförening. Någon fritids-kulturansvarig på stadsdelsnämnden hade bestämt att det skulle hållas en kulturintegrerande dansafton i lokalen - en nedlagd ungdomsgård i botten på en halvsunkig 70-tals-länga - och vi var hyrda för att åstadkomma musiken. Pinnstolar och naken betong i det låga taket mötte oss. Någon scen fanns det inte men vi hade som väl var en gammal matta att ställa upp trumsetet på.
Vi hade en repertoar som sträckte sig från Kristallen den fina över Long Tall Sally till Tico-Tico no Fubá, och runt trehundra låtar däremellan. Däremot hade vi inte en endaste ton härstammande från världsdelar öster om Helsingfors. Kanske ingick detta också i avsikten med själva evenemanget.
Den lilla publiken lägrade sig på sina pinnstolar längst ned i ena änden av lokalen medan vi gjorde oss i ordning i den andra. Sedan utbröt helvetet. Akustiken var obeskrivlig. Det hade krävts minst femtio människor till därinne för att ens göra den uthärdlig. Ett par soc-tants-liknande kvinnor var allt vi lyckades få upp på dansgolvet - resten satt som paralyserade. En och en halv timma var det vi hade kontrakterat oss för och en och en halv timma av ljudinferno fick det så bli.
Modfällda kvitterade vi sedan ut gaget och packade oss iväg. En tänkt dansafton hade utmynnat i en ganska förskräcklig konsert. Nu, tjugofem år senare, har jag läst mig till att rättrogna muslimer inte får dansa - med det motsatta könet kanske skall tilläggas. Vad som gäller om de skulle vilja dansa "samkönat" är mera oklart. Vi vet bara att "sodomistiska" aktiviteter i flera muslimska länder fortfarande kan leda till både prygel och avrättning. Själv fick jag bara lite tinnitus.

Niqab med hijab för 99.90

Jaha, och vad är det för roligt med en kirurg, var det enda han sa när han fick se den.
Jag så hatar maskerader!

Sång?

Mer som ett falsettartat mummel, skulle jag säga.

Varför

Jag älskar tårar.
Tårar, varför?
Jag älskar tårar.
Varför tårar?

Jag älskar...
Varför!
Jag älskar dem.
Varför älska tårar!

De är varma.

Drömmars hus

Ett gult sommarhus med en rostbrun vattenpump nedanför kökstrappan. Fyllt av gnolande svalbon
under dess solbrända vindskivor. Havsvindar ristande i fönsterluckor med utsågade hjärtan. Dofter -
av fotogenlampor, den öppna spisen, väggarna och takens milda oljefärger - sammansmälta sedan
tjugotalet, till något som inte alls kan beskrivas. En förlorad strid, lagd under en pressenning av plast.
En halvrutten brädhög. Det sägs att man sällan drömmer i färg. Jag hade gärna kunnat drömma i doft.

Livet

Livet ja.
Mitt liv då kanske?
Eller de döda grässtråna under snön?
De lever ju också, på sitt sätt.
Eller stenarna, lever inte även de, om än något långsammare.
En dag är vi åter rymdstenar.
Sen kaskader av väteatomer.
Tills det börjar om.
Allt är liv.
Även min döda katt, vill jag påstå.
Det är bara det
att jag inte kan klia honom under hakan längre.

Backpacking

New York? Där köpte jag en gång mitt vassaste kameraobjektiv; en magisk 24-mm vidvinkel att fästa på mitt enda resesällskap - en halvautomatisk SLR-kamera. Optiken inhandlades mitt i natten. Jo, man hade nattöppna kamerabutiker i NYC på den tiden. Dessutom gick den till halva priset mot vad den hade kostat hemma. Plötsligt gick det att fånga in all stadens hisnande arkitektur på det lilla filmplanet. Jag var salig, ja nästan yr av upplevelsen.
Ur människovimlet dök det en dag upp en tjej som förmodligen var den coolaste kvinna jag nånsin fått anledning att ens kunna drömma om. "Drop-dead" beautiful och i svarta åtsittande läderbrallor växte hon in i min sökare. Själv bar jag ett par slitna jeans och en sån där grön surplus-jacka - á la De Niro i Taxi Driver. En utstyrsel som fick mig att se totalt "New York-ish" ut - Ja, det var så hon sa, flickan som jag plötsligt stod och talade med. Själv hade jag inte ens reflekterat över saken - hade inte ens sett filmen - trots att den hunnit gå i flera år.
Hennes klädsel vågade jag naturligvis inte kommentera. Hela hon såg för bra ut för att det skulle gå att ta en enda bit i munnen - utan att omedelbart svälja ned den. "You look pretty cool yourself" hade kommit ut som en ren förolämpning.

Av någon anledning tog hon med mig till en dansklubb några kvarter längre ned. Innan vi ens hunnit dit var jag klar med min plan: Hon skulle bli min och jag skulle komma och hämta henne - med segelbåt... Jo, jag hann även lägga fram planen - innan jag förlorade henne ur sikte därinne. Jag hann även med att se henne omfamna ett antal välbyggda herrar, och att känna mig missuppfattad.

Nästa dag höll jag mig inne. Satt och putsade mina objektiv tills jag blev hungrig nog att orka ta fram fältköket, orka värma burkmaten, där, på golvet, på mitt lilla, skitiga, why-am-see-ej - rum.

episod 2012 på holmen

Vintern var i antågande. Då

Jag mötte en invandrad man
Längs vägen

Hade just hittat ett par fina skor
I diket

Jag bar dem i handen
Han var barfota

Vi kollade om de passade
Det gjorde de

Han fick dem
Det saknades en bit av ena sulan
.

Tjugoåtta (tankar kring utilism)

Eller: Vad man kan göra med dubbla matkassar i händerna medan man väntar på hissen.

Eller: Är vi efterblivna i det här landet?

Nu är det fastslaget; tjugoåtta sekunder tar det för hissen att ta sig ned från översta våningen. Ja, eller tjugoått "pilsner" om man ska vara noggrann. Jag är så bra på att räkna "pilsner" att det kan slå fel på högst en sekund på den halvminuten. Sen tar det faktiskt exakt lika lång tid för den gamle trotjänaren att ta sig upp de sex våningarna igen. Väl där kan man, om man vill, vänta i ytterligare två komma åtta sekunder innan den låter sig skickas ned igen, via "Ned"-knappen. Fast det är klart, vem orkar lägga nästan tre sekunder på en sådan sak - då man just tvingats ägna kanske en hel minut åt sitt hissåkande!

Jo, vi är faktiskt ett par stycken här som gör det. Det är jag och så är det Viola. Sen har vi femtiosex andra boende som skiter totalt i det. Det blir som om man skulle tänka sig att i en normalstor skolklass så är det bara en som egentligen bryr sig om att försöka visa normal hjälpsamhet - en av tjugoåtta - en tjugoåttondel. De övriga tycker av okänd anledning inte att detta behövs. Eller så tycker de kanske att det skulle kännas orättvist att försöka vara hjälpsam mot tjugoåtta människor, för att sedan få tillbaka från kanske bara en enda... Ja, man kan spekulera, men faktum kvarstår: Tjugosju av tjugoåtta personer i mitt hus tycker inte att det är värt att lägga ned två komma åtta sekunder på att hjälpa sin granne att kunna spara tjugoåtta sådana.

Däremot håller man glatt upp ytterdörren så fort det ges chans - varvid artiga tacksamhetsfraser utbytes.

SÅ HÄR VAR DET INTE HÄR FÖR TJUGOÅTTA ÅR SEDAN!


Björn Savé
Riskkapitalist (Vilket innebär att jag köper, slimmar (skär bort och svälter genom utsugning) och säljer för niosiffriga belopp verksamheter inom den s.k. offentliga sektorn.)

Nepotism och korruption på hög nivå.

Marias Borelius (Reinfeldts 1:a handelsminister med gott om pengar i skatteparadis och svartanställd hemhjälp, men utan TV-licens) brolla; Henrik Borelius, ledamot i den borgerliga regeringens välfärdsutvecklingsråd och vd för Attendo sedan 2003, taxerar 2011 för en förvärvsinkomst på 3 761 500 kronor. Men de mesta pengarna skickas förstås direkt till moderbolaget i Luxenburg. Lika bra det när pengarna ändå ska gå till lyxjakter och annat skojs därnere.
Sen att panshisarna här hemma får äta gammal fadd potatismos och "skinnsås" medan liggsåren växer under filten får väl det här stackars lättlurade folket skylla sig själva för.

Enligt Affärsvärlden har vårdbolaget Attendo gjort rörelsevinster på 1,7 miljarder kronor. Ändå har bolaget inte betalat mer än totalt 46 miljoner kronor i skatt under fem år, vilket motsvarar 2,7 procent. Förklaringen är så kallade räntesnurror via skatteparadis.

Vidare:
Ur Expressen - "2005 tjänade Gustaf Douglas*, medlem i moderaternas partistyrelse, 642 miljoner kronor när han sålde sina aktier i vårdbolaget Attendo.
- Vi gör en mycket fin affär, sa Douglas till Svenska Dagbladet då.". "Expressen har sökt Gustaf Douglas och Sofia Arkelsten* som båda väljer att inte ge några kommentarer."
Idag ägs Attendo av supermiljardären Björn Savén som av Reinfeldt utsetts till Svenskt näringslivs företrädare vid ett internationellt toppmöte i London.

*1. Finansman och tidigare vd på DN. Även bror till greve Philip Douglas som år 1995 dömdes till 5 års fängelse för grova skattebrott, efter att -bland mycket annat - lyckats nolltaxera i två decennier [trots] mycket stora tillgångar.
*2. Moderaternas dåvarande partisekreterare.

And the list goes on and on...

Folkhemsk depressionsrapport

- Hej.
- Hej, du.
- Läget?
- Tja...
- Vad gör du nuförtiden?
- Gör?
- Ja, sysslar du med nåt?
- Nä...
- Du gör inget?
- Tja...
- Tja?
- Nä, jag håller på med en arbetsutredning.
- ?
- ?
- Är det nåt du försörjer dig på?
- Nä, jo, ja, det beror väl på.
- ?
- Jag är arbetsrehabiliteringsutredningsersättnings-tagare.
- ?
- A r b e t s r e h a b i l i t e r i n g s u t r e d n i n g s e r s ä t t n i n g s t a g a r e .
- ok.
- Ja.
- Vad ger dom för det då?
- Tretusen åttahundra.
- I månaden?
- Ja.
- Aha, så det bli soc då?
- Ja.
- Sjukt.
- Ja.
- Men då har du till käk åtminstone.
- Näe.
- Vaddå?
- Jag får ingenting därifrån.
- Ingenting? Varför då?
- Måste sälja och äta upp landstället först.
- Aha, ja, det är klart.
- ?

Skriv om ett resultat av det stora äventyret!

Man kanske hade tänkt sig ett resultat
av min förekomst här på jorden

Jag ville kanske göra detta så litet
som det nu är möjligt

Man menar att detta är sorgligt
Jag kanske kan hålla med

.

Den stora våldtäkten

Tänker mig att jag är den siste mannen på jorden ...
Tänker mig att jag inte finner någon kvinna i min smak ...
Tänker på hur jag skulle göra då ...

Skulle jag föra släktet vidare ÄNDÅ ...

Varför då ...

Huh?

...

Nä

Ta "farväl"?
Nä, fy f-n.
Vi hörs!