tisdag 22 november 2011

Tove tar sig hem

Klockan var tre på eftermiddagen. Jakten mot stadens olika köpcentra var redan i full sving. Det var två grader och totalt vindstilla i luften. Allting var jämngrått. Allting var blött av fukt och gatan tjöt av nymonterade dubbdäck penetrerande den våta asfalten. Bussarnas väsnande dieselmotorer lämnade sina avgaser hängande i kväljande giftmoln.

Tove kunde inte hitta någonstans att vila sin blick, den ville bara fladdra mellan de förbipasserande bilarnas strålkastare. Fukten kröp ned längs nacken och hon förbannade sitt liv. Strax efter fyra hade hon tvingat sig upp ur sin varma säng bara för att konstatera att hon inte skulle hinna koka sig en kopp kaffe. Nu hade hon gjort sina timmar. Nu gällde det inte kaffe längre.

måndag 21 november 2011

Interaktionsakt

Du är orolig för ett barn
- någon annans barn
Barnet skriker ändlöst
- tills det tappar andan
Du knackar på
- Ut härifrån! Stick, försvinn!
Du schasas iväg
- Ok, säger du
Du stänger din dörr
- Sosstanterna drägglar
Ännu förgäves.

onsdag 16 november 2011

Man stjäl inte en paddel

"I natt" drömde jag att två pojkspolingar stal min roddbåt som jag har liggande här nere. Jag är ute och promenerar då jag plötsligt upptäcker dessa gossar ombord på en båt identisk med min "Summertime". Jag går ut på bryggan och hejar i förbifarten på gossarna medan jag böjer mig ned mot stäven på båten.
"Summertime" står det på bägge skrovsidorna. Då tar jag tag i stäven, drar med oväntad kraft upp hela förskeppet på pontonbryggan och tippar båten åt sidan så att spolingarna faller pladask ned i det iskalla vattnet.
Eftersom dom känner mig en smula så förstår dom direkt hela orsakssammanhanget och börjar simma bortåt istället för att omedelbart försöka rädda sig iland.
Befriad, av denna gnutta respekt, kliver jag så ombord och lägger ut båten ifrån land. Jag gör en snabb inventering av vad som finns kvar av utrustningen och gör mig sen redo att ro iväg med båten då jag åter får syn på de två gossarna, nu promenerandes dyngvåta tillbaka längsmed stranden - på väg hem till sina missanpassade föräldrar, tänker jag.
De stannar emmellertid upp helt kort för att meddela mig att de saker de lyft ombord kan jag få behålla. Jag konstaterar för mig själv att det enda jag sett som inte redan var tillhörigt mig var en paddel. Just precis vad som också saknats i båten sedan ett par månader då någon även knyckte paddeln jag hade där.
Jag svarar dem inte på annat sätt än att återuppta min rodd, bortåt. Bort mot en båt jag sett ungarna hålla till i förut och som jag förmodade tillhörde någon av deras föräldrar.
Där kastar jag in paddeln, återuppväckt i min frustration över att nån DJÄVEL stulit min paddel.
[Vilket f.ö. var med verkligheten överensstämmande]

lördag 5 november 2011

Kan vi klara oss utan?

Lena Ek, vår miljöminister, som angående uppgiften om det senaste årets femhundrasextiofyra miljoner ton (ca. 300 kubik-kilometer) extra ökning av CO2 till atmosfären - och den förväntat skenande globala miljökatastrofen - i ekot ger följande långsiktiga analys:

"Vi har kostnader pga. finanskris, efterföljande jobbkris, och att det är ganska eh.. dumt, eller otroligt kortsiktigt att dra på sig massa extrakostnader för klimatkrisen o c k s å , i det här läget."

Kan vi klara oss utan??

fredag 4 november 2011

Komma tillbaka

Om man jämför sitt liv med sina drömmar så kommer det alltid att hamna på skam,
alltid.
Drömmar är till för att lätta upp i detta förhållande.
Därför kommer jag alltid att komma tillbaka till mina drömmar,
alltid.

Köpa cigg (2)

Jag föredrar att jobba natt. Gillar lugnet, att man får tid att vara ifred mellan varven. Visst, det är mycket fylla och underliga existenser som är ute och driver, men efter ett tag så lär man sig dom också. Och känner vi att det blir för stökigt så har vi faktiskt rätt att kalla på väktare och stänga igen om oss. Men oftast räcker det med att de finns i närheten, ute vid busshållplatsen. Fick jag välja så skulle det bara vara dom som fick komma in i butiken. Resten kunde få handla från en lucka, slippa ha folk här inne som stryker runt hyllorna när man vet att det ändå bara är öl och cigg dom tänker handla. Hade vi inte tagit in ölen bakom disk skulle dom bara knalla iväg med den som om det vore allmän egendom. Är så trött på dom. Men lite bättre blev det i alla fall sen vi höjde priset till nittio spänn för en sexpack, det håller undan dom värsta offren.
Egentligen hatar jag att städa men här på jobbet har det blivit precis tvärtom. Vid halvtvå-tiden har vi gjort upp med Maja och ett par andra väktare att dom håller undan klientelet under en halvtimme så att vi kan få lugn och ro en stund för att skura av och så. Så jävla skönt plötsligt att skura golv!
Maja är bäst, hon lämnar inte dörren för en sekund. Rolig att prata med är hon också.

Igår stod hon och uppehöll ett socialfall i säkert en kvart därute. Urtypen för en som ska tränga sig in här med en nyköpt korv i handen, börja gnälla på priserna, och sedan knalla ut med bara ett ciggpaket i handen. Vad tjänar vi på ett paket cigg ...ingenting!
Hatar människor som inbillar sig att hela samhället ska vara som en socialinrättning ordnad för att underhålla deras missbruk och meningslösa tillvaro. Känns som en seger varje gång dom inte har råd att handla här.
När hon slutligen släppte in det där miffot började han tigga om en servett också! Som om det var vårt problem att han smetat ned sig med ketchup från nån annan jävla kiosk!
Han såg bara fördjävlig ut med ketchup och räksallad över händerna och halva jackan.
Tur att Maja var där.
Fan vet hur länge man annars hade pallat att stå här och äcklas av den människan.

torsdag 3 november 2011

Köpa cigg

Dörren in till butiken var uppställd på glänt. Nattpersonalen höll på att skura av golven.

En väktare står i dörröppningen och försöker lotsa en av personalen till just det chokladgodis som hon är ute efter.

Där blir vi så stående ett slag; hon, tuggande på sin Snickers, och med sitt självpåtagna uppdrag att hålla affären ren ifrån kunder - och jag, med min väntan på att få komma in och handla i butiken.

Vi öppnar ett samtal som - via nån kommentar om hennes lilla fjättrade hund - glider över på rävar. Jag ger henne en berättelse om en räv som vid ett tillfälle hade lyckats överraska mig med att skrämma mig till reträtt - istället för tvärt om...
Hon replikerar i sakligt tonfall; - Rävar är fullständigt ofarliga för människor. Deras byten utgörs huvudsakligen av sork eller kanske en höna.
- Har du blivit attakerad av en hund någon gång? Frågar jag med ett lätt ihopknipt leende.
- Nej, men en räv är inte en hund, svarar hon snabbt.
- Men dom har nog väldigt liknande tänder, påpekar jag.
- Kanske det, men rävar äter inte människor, fortsätter hon.
- Det var kanske inte precis det jag hade i åtanke - att bli uppäten, förtydligar jag.
- Hundar ska man ha respekt för, säger hon, och blickar ned mot sin pekineser-kompis.
- Jo tack, jag vet det, - av egen erfarenhet, svarar jag.
- Och man ska inte tro att en liten hund skulle behöva vara lättare att möta, fortsätter hon.
- Nä, nä,... mumlar jag.

Det blir tyst en stund, och jag bestämmer mig för att överge samtalet. Att istället anta utmaningen att försöka beträda det nu blankskinande butiksgolvet. Samtidigt inser jag hur nära jag är att äcklas av denna svårt tankebegränsade, chokladätande lilla människa som står där nedkorvad i sin blyfärgade overall. Tänker, att om hon får för sig att bussa sin stackars hundkrake på mig så slänger jag iväg den till råttorna i gropen bakom.

Jag lyckas med jämn nöd begränsa mitt äckelkänsla ned till hennes ordningsmaktsutstyrsel, skatta min lyckliga stjärna att jag slipper bära nåt liknande.