Sortera

Vi sorterar sopor till förbränningen
Det gynnar produktionen
till sopinlämningen

Trösta

En bra tröstning går till så enkelt att man först låter den olycklige beklaga sig fritt under det att man nickar medhållande medan man samtidigt stryker dess panna och skult tills det börjar hulka. Därefter tar man upp dess ena hand och kysser den mjukt varefter man möter offret med en varmt leende, gärna lätt tårögd, blick.

Fotnot.
Fallgropar: Offret var inte olyckligare än att det bara behövde din odelade uppmärksamhet (falskt allarm) eller, det vill spara olyckan till utökade ändamål.

Flip-flop

- Vad hon gjorde var att hon sparkade in dom i cykelstället där.
- Dom kanske var lite stora?
- Äh, men det handlade ju inte om det.
- Utan?
- Nä, dom vill ju vara barfota, det är ju så dom jobbar.
- Det hade du redan förstått låter det som.
- Ja visst, det är klart.
- Men nu så vill du alltså slippa all publicering av bilden?
- Ja, men vad tror du själv?
- Hm, det finns tyvärr vissa problem här.
- Jag skiter väl i om den hamnar på twitter eller var det nu var, men får jag se den bilden i NGM eller nåt liknande så kan du bara hälsa Ove att jag dödar honom.
- Är det så?
- Ja, och det vet han redan om.
- Guvernören i Sao Paulo ville visst ha dig till årets "paulista" ryktas det.
- Vad pratar du nu...
- Ja, citizen of the year, typ.
- Och hur kom han in i bilden nu? Flip-flop-mannen stelnar till en sekund innan han går över till att rota efter en cigarett. - Jag känner mig inte direkt upplagd för skämt här, kväser han fram medan cigaretten tar plats i mungipan.
- Bilden har även hamnat på facebook och lär visst delas av cirka femtontusen användare, däribland guvernören.
Flip-flop-mannen drar ett djupt halsbloss.
- Han behöver väl inte få veta vem jag är.
- Nja, bilden har tydligen blivit taggad också.
Flip-flop-mannen sätter nästan osynligt framtänderna i underläppen.
- Du är typ helgonförklarad därute!
- För att jag försökte freda mig från en teaterapa till gatunge?
- Dom ser det inte så. Dom tycker att bilden uttrycker något storslaget, nånting ...ja, nästan Jesu-likt.
- Så du tänker dig att jag ska bli nån slags nyuppstånden barfota-Jesus med hela Brasilien nu?
- NGM har redan hört av sig till Ove och mer eller mindre begärt att få in bilden till deras millenium picture contest. Dom höll den visst redan som favorit där, enligt Ove.
Flip-flop-mannen trycker ned sin redan varmrökta cigarett i en kaffekopp så att den går av.

- Ove var min assistent därnere. Han tog den där bilden med min kamera, framkallade den i mitt labb med min benägna hjälp. Om han ens för en sekund skulle överväga att använda copyrighten på den är han död, åtminstone som fotograf.
- Men herregud, försök lugna ned dig, alla älskar ju den här bilden.
Flip-flop-mannen tar upp den fortfarande rykande cigaretten igen men släpper den strax mot golvet och trampar till.
- Då ska jag berätta för dig vad som utspelade sig ungefär en halv minut efter att den där bilden togs.
- Men kan du inte strunta...
- Du ser träden längst borta till höger i bild. Där stod min bil, full med film och all möjlig utrustning. Inklusive ett par extra sandaler.
- Hahaha...
- Du kan skratta, men det som hände var att när jag äntligen lyckats ta mig tillbaka dit så var ju bilen förstås redan plundrad.
- Jag hörde talas om det, ja.
- Vi lyckades med lite tur stoppa en polisbil sen. Dom var hyggliga nog att köra oss till ett hotell i närheten. Bilen gick inte längre att köra nämligen.
- Oj, ja, så där kan det gå.
- Som om inte det vore nog så vägras vi sen att checka in på hotellet. Där möts vi nämligen av en stor neger som ställer sig som en mur och bara stirrar ned på mina bara fötter innan han med stora åthävor viftar ut oss på gatan igen.
- Okej.
- Har du försökt få en taxi stående barfota på gatan?
- Eh, näe.
- Jag fick gå i en halvtimme på brännhet asfalt, utstirrad, och med Ove småfnissandes bakom mig ända tills vi tagit oss tillbaka till det där jävla cykelstället igen.
- Kunde du inte köpt dig ett par nya skor?
- Inte barfota, inte i en storstad, inte i Brasilien. Ove erbjöd sig visserligen att handla ett par åt mig men jag ville ha mina egna skor.
Jag var stolt, kränkt.

Tove tar sig hem

Klockan var tre på eftermiddagen. Jakten mot stadens olika köpcentra var redan i full sving. Det var två grader och totalt vindstilla i luften. Allting var jämngrått. Allting var blött av fukt och gatan tjöt av nymonterade dubbdäck penetrerande den våta asfalten. Bussarnas väsnande dieselmotorer lämnade sina avgaser hängande i kväljande giftmoln.

Tove kunde inte hitta någonstans att vila sin blick, den ville bara fladdra mellan de förbipasserande bilarnas strålkastare. Fukten kröp ned längs nacken och hon förbannade sitt liv. Strax efter fyra hade hon tvingat sig upp ur sin varma säng bara för att konstatera att hon inte skulle hinna koka sig en kopp kaffe. Nu hade hon gjort sina timmar. Nu gällde det inte kaffe längre.

Interaktionsakt

Du är orolig för ett barn
- någon annans barn
Barnet skriker ändlöst
- tills det tappar andan
Du knackar på
- Ut härifrån! Stick, försvinn!
Du schasas iväg
- Ok, säger du
Du stänger din dörr
- Sosstanterna drägglar
Ännu förgäves.

Man stjäl inte en paddel

"I natt" drömde jag att två pojkspolingar stal min roddbåt som jag har liggande här nere. Jag är ute och promenerar då jag plötsligt upptäcker dessa gossar ombord på en båt identisk med min "Summertime". Jag går ut på bryggan och hejar i förbifarten på gossarna medan jag böjer mig ned mot stäven på båten.
"Summertime" står det på bägge skrovsidorna. Då tar jag tag i stäven, drar med oväntad kraft upp hela förskeppet på pontonbryggan och tippar båten åt sidan så att spolingarna faller pladask ned i det iskalla vattnet.
Eftersom dom känner mig en smula så förstår dom direkt hela orsakssammanhanget och börjar simma bortåt istället för att omedelbart försöka rädda sig iland.
Befriad, av denna gnutta respekt, kliver jag så ombord och lägger ut båten ifrån land. Jag gör en snabb inventering av vad som finns kvar av utrustningen och gör mig sen redo att ro iväg med båten då jag åter får syn på de två gossarna, nu promenerandes dyngvåta tillbaka längsmed stranden - på väg hem till sina missanpassade föräldrar, tänker jag.
De stannar emmellertid upp helt kort för att meddela mig att de saker de lyft ombord kan jag få behålla. Jag konstaterar för mig själv att det enda jag sett som inte redan var tillhörigt mig var en paddel. Just precis vad som också saknats i båten sedan ett par månader då någon även knyckte paddeln jag hade där.
Jag svarar dem inte på annat sätt än att återuppta min rodd, bortåt. Bort mot en båt jag sett ungarna hålla till i förut och som jag förmodade tillhörde någon av deras föräldrar.
Där kastar jag in paddeln, återuppväckt i min frustration över att nån DJÄVEL stulit min paddel.
[Vilket f.ö. var med verkligheten överensstämmande]

Kan vi klara oss utan?

Lena Ek, vår miljöminister, som angående uppgiften om det senaste årets femhundrasextiofyra miljoner ton (ca. 300 kubik-kilometer) extra ökning av CO2 till atmosfären - och den förväntat skenande globala miljökatastrofen - i ekot ger följande långsiktiga analys:

"Vi har kostnader pga. finanskris, efterföljande jobbkris, och att det är ganska eh.. dumt, eller otroligt kortsiktigt att dra på sig massa extrakostnader för klimatkrisen o c k s å , i det här läget."

Kan vi klara oss utan??