En aprilmorgon

Det mesta hade han försummat
till och med döden
Döden tog inte illa vid sig
tvärtom
.

Vem var bäst?

Ove sprang ifrån hela klassen.
Tindra hjälpte sin kompis med matten kväll efter kväll.
Harald hade femma i alla ämnen.
Julia piskade upp Anton och Tore varje gång de hånade Jonas.
Peter var beundrad av alla tjejerna.
Smarte Göran, som ansågs hopplös, vägrade att tävla med sina klasskamrater.
Alexandra kunde få hela klassen att gapskratta, utom Eva och Mona som hon aldrig såg.
Sixten 'blixten' Jöhnsson, hade lett sin klass fram till skolbästa på standardproven.
Fredrik tog sig igenom hela skolgången utan en enda sen ankomst.
Jane kom försent mest varje dag men gav aldrig upp kampen mot klockan, trotts all smädelse
hon fick utstå.
Måns hatade hela skolan men lyckades bli religerad efter åttan, för att bli jordbruksexpert
istället.

Fotnot: Måns hade råkat närvara på en lektion där läraren förklarat att bland det finaste man kunde vara,
var autodidakt.

*

Spice girls aka Pålkranen

Booom, booom, boom, boom, bom-boom.
Grannen ovanför tränar hälarna.
Det gör han var tredje minut.
Mitt hjärta slår volter.
Tankarna övergår
ofelbart
till mord.
Rått

*

Där

.
En plötslig ballans
Syret tycktes äntligen ha hittat
till de rätta cellerna
De mest hungrande
En befriande känsla av lugn
Existens.
Var det musiken igen?
Nikotinet, vinet... ?
Kombinationer av kosmiska interaktioner?

Det hela gick över
Tjugo sekunder
var jag hel

.

Idag

.
Jag tänkte tänka något stort

Katten kom emellan

Kärleken var

större

.

Tillfälle!

AH! Äntligen ett nytt tillfälle, och ALLA får vara med; att testa, utvärdera om
miljarderna satsats rätt. Se vilka system som presterar bäst - har det rappaste
siktet och snabbaste projektilerna. På riktigt ta reda på vem som har övertaget,
lever säkrast och har kontroll på läget.

Något att tänka på: Det krävs gott om fotogen att driva en krigsmaskin över tid.
Bunkra!

Gratis spadar till förlorarna.

Väl mött!

*

What...

...is this shit??

(funnen i trapphuset, ca 20cm lång)

tacksam f svar

ödmjukast

/saqer


*

Man i ett tyg! (forts)

Jag tassar naken fram mot ytterdörren, böjer mig mot brevinkastet.
- Vem där?
Jag kunde lika gärna sagt "Ingen hemma!", och bara krupit tillbaka, ned i den varma säng
där jag så väl hörde hemma. Men så snabbtänkt var jag nu inte.
- Alexander! - Din gamla granne från Siargatan!
Det förväntansfulla tonfallet krossade effektivt min sista förhoppning om att genast få
återta min mjukt svävande position under duntäcket. En halvtimmes sömn hade det till sist blivit.
Den gångna natten hade varit en vaken mardröm med sju timmars ihärdig hjärtklappning, allt
resulterande i inhiberat arbetsrehabiliteringsmöte på arbetsförmedlingens specialavdelning för
långtidssjukskrivna arbetslösa. En halvtimmes närmast avsvimmad sömn, brutalt avbruten av
telefonsamtalet från Peter, utredaren som ville boka in en ny tid, - och nu Alexander utanför
dörren.
- Vänta lite! Jag tittade bort mot det hallucinatoriskt mönstrade tygstycket jag just slängt
av mig.

- Kom som du är!, Ljöd det genom dörren.

Det låg en oavvislig humor i tonläget. Alexander var inte av den typ som sitter i garderoben,
fastmera levde han ett ganska vidlyftigt liv i oförblomerad välmåga inom Stureplans och gay-
kulturens domäner.
Hur mycket vill jag, törs jag, unna honom, funderade jag medan jag ännu helnaken ilade
bort mot tvättkorgen, stirrade under två sekunder mot den stinkande klädhögen, tog mitt beslut;
Sarongen.
- Men vad i... Genom den halvöppna dörren betraktade vi med ett småleende varandra ifrån
topp till tå. Alexander i sin arméjacka - jag i min Tahiti-mundering. Trapphuset var utfört i
enbart sten och betong och just så akustiskt maximerat som bara trapphus kan vara.
Alexander scannade ännu en gång snabbt av min gestalt innanför dörröppningen medan han drog
in syre.
Jag som redan var fullkomligt utmattad led även av ljudkännslighet. Precis hann jag föra
pekfingrarna mot öronen - ändå kom ljudchocken.

Först; - AAAAAAAhaaaaaahhrr, HaahahahaaaHAAahh....... Sen en ljudande inandning som
tycktes engagera hela hans kropp.

Därpå; - DEN DÄR....., ett gurglande läte uppstod medan Alexander kämpade för fortsatt
syresättning. Det blev nästan tyst i någon sekund medan ekot av den första skrattsalvan
sögs upp av akustikplattorna nere vid porten. Ett pekande finger sträcktes fram från den nu halvt
nedhukade gästen. Fingret söker sig i höjd med min ena blottade bröstvårta.

- DU ÄR OSLAGBAR!

*

Man i ett tyg!

Jag har runt mig ett rektangulärt tygstycke jag hittat och som av allt att döma ska föreställa en sarong, men som jag istället använder som bäddjacka, genom att svepa den över axlarna som en cape. Eller om det är en pareo...
Väldigt färggrann är den iallafall, och av åker den då det ringer på dörren.

*

Valet (reflexioner i natten)

- Jag kommer inte ihåg
- berätta för mig
- Var snäll och förklara
- hur du minns det?
- "Du var hårig!"

- Det brinner i Fukushima
- på andra sidan klotet
- Kommer man att klara den totala katastrofen?
- "Nop, du sa det själv."

- Är det verkligen så illa
- finns ingen nåd?

- "Välj; Ett lyckat sexliv,
eller trettiotusen japaners
liv".

- Va!? Mitt sexliv
- mot tusentals människors liv?
- "Du sa det själv".

- Jag vill ha respit
- tid att bereda mig.
- "Sorry, tiden är knapp".

- Jag rakar mig,

- Nu!

...

Från Liljeholmsbron

Så gnistrande var aldrig havet
där isbrytaren plöjde
genom isen fram

Solen,
måsarna och våren

jämt så gudomlig

att själva satan
smyger sig ned
i havens djup.

Sov du kalla
vinter
sov

*

Små gnistor

Hans liv liknade tyvärr ingenting av vad han föreställt sig
Det som återstod var känslor av tillkortakommande
och envis längtan till kärlek, ännu flämtande,
likt en fackla under regn
Genom alla dessa år av svält, denna längtan
uppehållit hans ekande bröst
Och musiken

Hans liv låg nu kringspritt
som nötta efterlämningar
efter en idé om helhet
Ett liv i gemenskap
och tillit.

Aaron höjde
volymen

*

Miljardärskan

Det var inte "pengarna i sig" som betöd något förklarade hon för reportern.
- "Pengarna i sig..", upprepade han. - Men om vi tänker på vad det går att göra med dom?
- Jo, jag ser ju vart du vill komma, men jag har knappt tid att tänka på sånt. Fast det är klart, hästarna är ju roligt att kunna hålla på med. Men det är ju inte för pengarna det heller ska du veta.
- Men det blir väl inte precis att du satsar på de sjukaste hästarna i stallet, om man säger?
- Vi har haft alla möjliga skador att tampas med. Det är inte bara den dans på rosor som många kanske föreställer sig. Det är liv och död som överallt annars.
Reportern bläddrade lite i blocket medan han desperat letade efter en punchline. Han kände att det handlade om bråkdels sekunder innan hon skulle tröttna och tacka för sig.
Hon tröttnade och tackade för sig.

*

Styrka

Styrka är att kunna ge efter utan att
gå av

Att känna sin marginal
och att hålla den

Att våga fly

Innan

den

*

Armando

Det hade blivit dags för ett nytt krig. Människorna bar på en slags tomhet, en brist på sammanhang.
Ett ordentligt krig skulle få livet att pulsera igen. Förberedelserna var många och långa. Till att börja
med gällde det att hitta ett allmänt greppbart och brett förankrat motiv. Parallellt med detta arbete
gick mediaindustrin för högtryck med att visualisera olika vapen och konfliktscenarier.
Inte plötsligt - men smygandes - utvecklades, avtecknades istället ett allt överskuggande hot - En helt
ny kontext; en större dimension i människans konfliktcentra. Det blev allt klarare att det utmanande
hotet inte utgjordes av andra folk, oliktänkande människor, utan av människan som sådan. Vår egen
art var redan inblandad i en förrödande attack och motståndaren var vår egen jord. Planeten, vår
egen moder, hade vänt sig till motangrepp.

Filmindustrin hakade snabbt på och levererade ...rymdsagor. Eftersom små mänskliga kryp inte
rimligen kan tämja en hel planet vändes blickarna utåt - mot rymden. Vi erövrar rymden!

- Jo, tjena, tänkte Armando.

Armando var biokemist och laboratoriechef på en hemlig avdelning för biologisk krigföring inom det
Guatemalalanska försvaret. Han arbetade med biologiska motmedel och hade sedan ett par år gjort
egna försök att immunisera silkesapor mot en utvecklad tuberkelbacill - och lyckats! Han var veterligt
den enda levande människa som kände till serumet - hans närmaste assistent hade han för säkerhets
skull låtit "försvinna".
Armando hade bestämt sig för att låta "målet helga medlen" och funderat intensivt på hur han därvid
skulle gå tillväga.
Han ville bevara en rimlig biologisk mångfald inom det mänskliga släktet men gillade inte svarta,
asiater, arier, araber och dess lika. - Hade inte just Guatemala, med sin blandning av stolta maya-
indianer, spanjorer och amerikaner, precis den perfekta mixen för en livskraftig människostam?
För Armando hade detta kommit att utvecklas till en övertygelse. Och så lång tid hade han nu grunnat
på dessa problem att han såg sig såsom utvald att rädda allas vår Gaya med sin geniala plan...

Armando dog i tuberkolos i februari 2014.

I hans efterlämnade anteckningar hittades följande lilla poem:

Gillar inte att smått kliva.
Gillar inte gränser.
Gillar att gå
för långt.
Förlåt
mig

*

Frustrationen

- Vad vill du! Frågade hon argsint.
- Människan som organism står inför en nödvändig mutation.
- Du är sjuk!
- Det var det jag försökte säga.

*