Armando

Det hade blivit dags för ett nytt krig. Människorna bar på en slags tomhet, en brist på sammanhang.
Ett ordentligt krig skulle få livet att pulsera igen. Förberedelserna var många och långa. Till att börja
med gällde det att hitta ett allmänt greppbart och brett förankrat motiv. Parallellt med detta arbete
gick mediaindustrin för högtryck med att visualisera olika vapen och konfliktscenarier.
Inte plötsligt - men smygandes - utvecklades, avtecknades istället ett allt överskuggande hot - En helt
ny kontext; en större dimension i människans konfliktcentra. Det blev allt klarare att det utmanande
hotet inte utgjordes av andra folk, oliktänkande människor, utan av människan som sådan. Vår egen
art var redan inblandad i en förrödande attack och motståndaren var vår egen jord. Planeten, vår
egen moder, hade vänt sig till motangrepp.

Filmindustrin hakade snabbt på och levererade ...rymdsagor. Eftersom små mänskliga kryp inte
rimligen kan tämja en hel planet vändes blickarna utåt - mot rymden. Vi erövrar rymden!

- Jo, tjena, tänkte Armando.

Armando var biokemist och laboratoriechef på en hemlig avdelning för biologisk krigföring inom det
Guatemalalanska försvaret. Han arbetade med biologiska motmedel och hade sedan ett par år gjort
egna försök att immunisera silkesapor mot en utvecklad tuberkelbacill - och lyckats! Han var veterligt
den enda levande människa som kände till serumet - hans närmaste assistent hade han för säkerhets
skull låtit "försvinna".
Armando hade bestämt sig för att låta "målet helga medlen" och funderat intensivt på hur han därvid
skulle gå tillväga.
Han ville bevara en rimlig biologisk mångfald inom det mänskliga släktet men gillade inte svarta,
asiater, arier, araber och dess lika. - Hade inte just Guatemala, med sin blandning av stolta maya-
indianer, spanjorer och amerikaner, precis den perfekta mixen för en livskraftig människostam?
För Armando hade detta kommit att utvecklas till en övertygelse. Och så lång tid hade han nu grunnat
på dessa problem att han såg sig såsom utvald att rädda allas vår Gaya med sin geniala plan...

Armando dog i tuberkolos i februari 2014.

I hans efterlämnade anteckningar hittades följande lilla poem:

Gillar inte att smått kliva.
Gillar inte gränser.
Gillar att gå
för långt.
Förlåt
mig

*