Skrota systemet

Medborgare!

Det är nog nu.

Var finns folkligheten?

Gå med i Medborgarpartiet - VI.

Det sexiga partiet utan könsförtecken.

Vi står upp för människan - framför kapitalet.

Det handlar om oss nu; Vi - Du - Jag...

Vi behövs!

Vi ska verka för att upprätta förnuft och anständighet i samhället.

Vi får diskutera oss fram till vad det betyder.



Men så blir det kanske ett sånt elände att de flesta ändå inte skulle bry sig sådär jättemycket...

Återkallad remiss

- Jag, tobaken och vinet bildar ett sammanhang, ett slags flöde.

Husläkaren mörknade, gav mig en nästan vild blick.

Hade jag svurit i kyrkan nu igen?

Det tycktes inte bättre.

Han började med papprena igen.

Tystnaden blev snabbt klibbig, så jag avbröt honom;

- Min moster använde samma metod och hon blev ändå nittioett.

-  [prassel, prassel]

- Staten plockar tillbaka tvåtusen kronor i extraskatter från mig - varja månad. Vad kostar det landstinget att medicinera mig till motsvarande grad? Tvåtusen i månaden? Alltså; man tjänar kanske FEMTIO tusen årligen på min självmedicinering. Ändå förföljs jag med hänvisning till att jag åsamkar mig själv en för tidig död. Men just där ligger väl isåfall de riktigt stora pengarna? Människor som dör just som de har passat färdigt barnbarnen är ju rena jackpotten för samhället!

- [prassel, prassel]

- Men det är klart, lyckas man två sina händer och istället skuldbelägga en människa så ökar ju sannolikheten för riktigt missbruk. Så där ligger kanske en poäng, trots allt.

- [prassel, prassel]


Men så blir det ändå ett sånt elände att de flesta kanske inte skulle bry sig sådär jättemycket?

SAQER & SAKER Inc

Short version: "Många saker små, blir snart ett jäkla sjå"

Sitt back version:
Nu har jag uppdaterat min profilbeskrivning. Tiden går och sakerna med den och jag kan bara konstatera att här har det gåtts färdigt, med saker alltså, till mitt hem. Vi talar om tiotusentals, mestadels små men även större, SAKER som en och en, på ett eller annat sätt letat sig in här för att hitta ett litet ledigt luftrum att fylla upp. Jag har alltid ställt upp som en vän och makat åt dem nya utrymmen var de kunnat få lägga sig tillrätta, i säkerhet från sopförbränning och annat hemskt. Finns det förresten något mer improduktivt än det att kasta saker och ting i en eld - som inte ens brinner! (Jag syftar där på själva sakerna - även om det omvända säkerligen också skulle ge anledning till kloka eftertankar) - Jag bara frågar.

Allvaret i hela situationen gick upp för mig då jag en dag blev erbjuden en femkilosförpackning med utmärkt kattmat - till halva priset - men som jag tvingades avböja med; "Tack, men den får inte plats...i mitt hem." Det kan ha varit ett år sedan. Sedan dess har egentligen ingenting hänt. (Förutom att katten flyttat ned i jorden och på så vis lämnat ett litet extra utrymme för tömda vinboxar i kattmatsskåpet.)

Skuldsanering har man ju hört talas om, men kan man begära hjälp med tillgångssanering? Eller förväntas man kanske försöka lösa hela saken med en enkel skylt nere på gatan?

Nån som vet?


Men så blir det ändå ett sånt elände att de flesta kanske egentligen inte skulle bry sig sådär jättemycket.

Papperssvala

Graf.

Papper.      A4 Premium Q.
Topografi.  Planmark
Vind.          0,0 m/s 

Så

blev jag plötsligt avbruten i min värld
Ett sorl hördes, sen ett - Ja, hallåe
Jag avbröt sorlet med "lägg på".

Hur många gånger ska jag
väntas orka diskutera;
"Är det du som är Å?"

?

Men så blir det kärnvapenkrig och livet förstörs så att till och med korallerna dör.

Lösningen

Det gick naturligtvis inte att trösta bort att hon inte kunde följa med på seglingarna. Och inget fanns det att göra åt morbroderns inställning till att segla runt med en mörkhyad, svartkrullig flicka i båten heller. Det fick bli lite hudblekning och rakpermanentning istället. Så mycket för den rasismen.


Men så blir det kärnvapenkrig och livet förstörs så att till och med korallerna dör.

Silvret

Jägmästare Gyllentrotz låtsades rätta till handskarna medan han ur ögonvrån iaktog hur två små gossar styrde stegen mot honom. Sina två sprängfyllda väskor hade han ställt ned på perrongen så fort han klivit av tåget.

- Vill herrn ha hjälp? Vi kan bära herrns väskor!

- Jaha, tack. De är inte så värst tunga men för lättare träning duger de säkert, skrockade han fram till svar. Pojkarna bockade och tog tag i varsin väska. "Finemang" sa jägmästaren och satte iväg på raska ben, han tänkte att det nog var klokast att bygga upp en hygglig distans till dem. Pojkarna gjorde dock sitt bästa för att hänga på och hoppades på att deras flit skulle kunna belönas med en krona, eller kanske två. Men vägarna var ishala och i den långa backen upp mot jägmästarvillan kom de hopplöst efter och fick se honom försvinna bortom backkrönet. Väskorna kändes redan blytunga och de tvingades ta till alla tänkbara knep för att kämpande kunna ta sig upp mot krönet.

Jägmätaren, som börjat oroa sig över vilken tid de tog på sig, stod nu i sin hall och räknade i sin börs. Minst hundrafemtio kronor såg han att han hade spenderat på nysilvret... ja, och så påsen med skosnören. Var det kanske galet att betro så unga gossar med såna värden? Men så hörde han äntligen steg på förstutrappen. Han plockade upp en tjugofemöring och gick för att öppna. Två små rödsvettiga ansikten mötte honom.

- Tack, det var duktigt av er, hoppas att ni får nytta av pengen här", sa han och överräckte myntet till ena pojken. Pojken lät det ligga kvar i handflatan, medan kompisen vände ansiktet mot trädkronorna. Med blicken stumt fästad på det lilla myntet försökte han räcka tillbaka det.

-Tack, men vi hade nog hoppats på en krona åtminstone. De var ju inte precis särskilt lätta de här... Jägmästaren ryggade tillbaka och möblerade om ansiktet till ett häpet grin.

- Då hade jag hellre kunnat bära dem själv! svarade han med ett besvärat flabb.

- Men då kan farbror få göra det också, sa pojken, innan han släppte myntet så att det landade med ett klirr på hallgolvet.
Det var det sista som någonsin kom att sägas mellan jägmästaren och de två gossarna. Historien om hur han fått hänga på sig rocken för att på avstånd smyga tillbaka till stationen efter sina väskor, kom däremot att vandra genom bygden, i generationer.

Pliktkänsla

Jag har verkat i underhållninsbranschen sedan tonåren. Jag vet vad jag snackar om. Det är världens
hårdaste jobb. Du delar säng med fyra galna groupies och lika många vinflaskor innan du nästa dag
ska stå inför skranket och stråla av hunger efter mer. Alla dyrkar dig, inklusive du själv. Det där är
inte lätt, det säger jag dig.

Grillad

I två dygn hade han väntat på ett livstecken. Suttit vaken och skickat henne mejl på mejl.
Det fanns ingen annan förbindelse. Den enda lindring han kunde finna på var att suga på
en vindunk och en gammal melodislinga som han maniskt nynnade, om och om igen.
En på femtio stod det i iskalla siffror. Siffror på hur många som inte tog sig hem levande
under en normal säsong. Tiden släpade sig fram och till slut räckte det inte med vinet och
nynnandet. Hjärnan kokade och det gick inte längre att upprätthålla tron på att hon klarat
sig. Kaskader av ömsom sorg och ömsom ilska genomflöt hans uttröttade hjärna. Halvt
förvirrade tankar på hur allt nu skulle bli drev honom nästan bort från verkligheten. Datorn
med sin svarta skärm stirrade livlöst ut i rummet. Efter kanske tusen alltmer tröstlösa upp-
dateringar hade han tillslut låtit bli inboxen, tills den självslocknat.
Plötsligt en telefonsignal som skär som ett larm genom allt det instängda. Hon lever, får han
höra. Allt har gått bra, men hon är kvar på en avskuren station någonstans och kommer inte
att kunna nås på ett par dar. "Ska jag hälsa henne något" frågar rösten. Han blir tyst, länge.
- Nej, det behövs inte, men tack ändå och sköt om er, var allt han fick ur sig. Han hade velat
säga hur glad han var men blev istället övermannad av en ilska som skulle gjort det alltför
falskt. Vi får försöka reda ut det här sen, tänkte han.



Ja, vi gør!

Alltet

Är

Evigt


Tiden

Är

Oändlig


Ingenting

Försvinner


Variationerna

Upprepningarna


Kommer aldrig ta slut


Tusen gånger står vi här åter


Har vi redan stått här


tillfälligtvis

.

>Ja, vi gør!<

Jan

Jan är nästan ständigt oroad för att bli uppfattad som antingen illvillig eller som pinsamt omogen, alternativt patetisk. Listan fortsätter med nästan allt av det man kan tänkas uppleva hos en man - men aldrig skulle uttala i hans närvaro. Fenomenet kan uttalas med ett ord; katastrofalt låg självkänsla. Där ännu ett exempel att lägga till högen av det onämnbara - utom att just detta är han redan i full klarhet över.
Det som kan komplicera saken ytterligare för en människa i det här tillståndet är att det även är närapå omöjligt för henne att själv dryfta om det. För vad som händer är ju att hon då kvalificerar sig för just de epitet hon händelsevis försöker skaka av sig; pinsam omogenhet, patetik, utstrålande av usel självkänsla och till och med illvillighet. Det sistnämda genom det oomkullrunkeliga faktum att hon tvingar på mottagaren obehaget att försöka motsäga det hon just bevisat med sin framställning, som därmed och fastmer framträder som en akt av tragiskt rännande med håven.

Jan får så rådet att sådant här bör han ta med en psykolog. Men hos psykologen kommer han finna att hela behandlingen går ut på att han ska förstå att allt detta är helt ok! Att allt som inte drar skada över andra människor är normalt och att man inte bara kan, utan även är närmast skyldig, att både känna och uppträda precis såsom den man faktiskt är. En riktigt söt bild av tillvaron som Jan upptäcker kan fungera fint, men bara under tung berusning.

Jans lärosats blir att den enda hjälp som står honom till buds, förutom den av flaskan, är att ta till sig insikten om att någon hjälp just inte existerar. Att gilla läget. Att helt enkelt kånka vidare på sin gammeldagsa kvinnlighet och att försöka bära den som en man.


Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.

Åmen

- Bilar kan gå väldigt fort, tycker man, så länge man då inte börjar jämföra med flygplan som går tio gånger så fort. Där kan vi å andra sidan verkligen börja tala om hastighet, så länge man då inte skulle jämföra dem med själva jorden, som faktiskt går hela hundra gånger snabbare - ändå! Nu pratar vi alltså på riktigt, fort. Men gissa en grej, sa T till sist;

- Var sätter man upp fartskyltar?

Vi hann knappt söka varandras blickar innan han började gurgla, flämta och därpå överskölja oss med skrik av skratt. T's eget typiska skratt över sin egen förträffligt torra humor. J avbröt honom, pekade med hela armen ut genom bilrutan samtidigt som han grabbade tag i T;

- TITTA vi är på månen!

Det blev helt tyst i flera sekunder medan de tittade forskande på varandra, hur skulle de göra nu? Vem ska skratta och åt vad eller vem - eller inte alls? Y, som bara suttit tyst och lyssnat, vände sina två jätteögon mot mig och frågade istället, med viss ängslan;

- Va iggej åmen?

Så kom det sig att i denna familj heter det inte längre vägskylt. Det heter åmen. På riktigt alltså. Enda problemet är att man måste försöka berätta den här historien gång på gång så fort någon stackars oinvigd passagerare undrar varför vi pratar om trafikskyltar som "omen".


En text som spårade ur till ett litet, om än kanske blekt,  försök till hyllning av en av mina  favvobloggare.

Rösta

Förmår man sig inte till att skriva nåt
så kan man klippa och klistra istället...

som ett hörn av en målning av Stellan Ekegren.

Jag vet

Jag vet om en flicka i Bromma
som historier skapat så många
att uti denna skatt
du kan gömma dig glatt
tills den gryningens solstrålar fånga.

Sånghjälp

Allt som behövs finns där:
mat, värme, stillhet, frihet,
ja, till och med skönhet.

Ändå så hjälplös
utan den;

(Det enda man inte frågar om
på hälsokontrollen)

Sången.


Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.

Solen och foten

Det blev lite skräp över
det blir gärna det
när stjärnor bildas
Ett tunt moln av stjärnstoff
som klumpat ihop sig till några små
små hårda kulor
De ger som en liten kittling under fotsulan
om man råkar kliva på dem
En av kulorna har en nanotunn hinna
och om man tittar riktigt
riktigt nära
ser man hur den skimrar
i blått

Den ska man inte trampa på

alltså
.

Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.

Allt

Jag är förlorad

förstås
Som allt liv

förstås
Patetiskt

förstås
Som extasen

förstås
Men extasen

förstås

.

Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.

Behålla

Jag klänger vid mörkret

Tänker på ljus

lättare så

.

En sak bara

Det sägs att man bara kan veta en sak. Väldigt distraherande då man betänker att
just den saken inte ens med gudars hjälp går att förstå.


Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.

U

UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
u
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
s
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
a
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU.        <-->     U.

Ja, illustrationen ovan beskriver storleksförhållandet mellan 4000 stycken U'n och 1 stycke U. En mängdjämförelse helt enkelt, liknande den om man tar ett fyratusen mil långt snöre och spänner runt jorden och sedan klipper av den första stumpen bort till IKEA; stumpen går att plocka med sig i en hyffsat välbyggd papperskasse medan det resterande snöret skulle kräva en lika hyffsad fisketrålare.
Eller så kan man ta USA's nuvarande förbrukning av ändliga naturtillgångar och jämföra med hur mycket som förbrukas i Afganistan under samma tid - och märkligt nog så kommer man fram till exakt samma förhållande som gällde för U'na och för snörbitarna!

Så det är väl inte undra på då, att man från högre håll tycker att de dummar sig, afganerna.

Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.