Silvret

Jägmästare Gyllentrotz låtsades rätta till handskarna medan han ur ögonvrån iaktog hur två små gossar styrde stegen mot honom. Sina två sprängfyllda väskor hade han ställt ned på perrongen så fort han klivit av tåget.

- Vill herrn ha hjälp? Vi kan bära herrns väskor!

- Jaha, tack. De är inte så värst tunga men för lättare träning duger de säkert, skrockade han fram till svar. Pojkarna bockade och tog tag i varsin väska. "Finemang" sa jägmästaren och satte iväg på raska ben, han tänkte att det nog var klokast att bygga upp en hygglig distans till dem. Pojkarna gjorde dock sitt bästa för att hänga på och hoppades på att deras flit skulle kunna belönas med en krona, eller kanske två. Men vägarna var ishala och i den långa backen upp mot jägmästarvillan kom de hopplöst efter och fick se honom försvinna bortom backkrönet. Väskorna kändes redan blytunga och de tvingades ta till alla tänkbara knep för att kämpande kunna ta sig upp mot krönet.

Jägmätaren, som börjat oroa sig över vilken tid de tog på sig, stod nu i sin hall och räknade i sin börs. Minst hundrafemtio kronor såg han att han hade spenderat på nysilvret... ja, och så påsen med skosnören. Var det kanske galet att betro så unga gossar med såna värden? Men så hörde han äntligen steg på förstutrappen. Han plockade upp en tjugofemöring och gick för att öppna. Två små rödsvettiga ansikten mötte honom.

- Tack, det var duktigt av er, hoppas att ni får nytta av pengen här", sa han och överräckte myntet till ena pojken. Pojken lät det ligga kvar i handflatan, medan kompisen vände ansiktet mot trädkronorna. Med blicken stumt fästad på det lilla myntet försökte han räcka tillbaka det.

-Tack, men vi hade nog hoppats på en krona åtminstone. De var ju inte precis särskilt lätta de här... Jägmästaren ryggade tillbaka och möblerade om ansiktet till ett häpet grin.

- Då hade jag hellre kunnat bära dem själv! svarade han med ett besvärat flabb.

- Men då kan farbror få göra det också, sa pojken, innan han släppte myntet så att det landade med ett klirr på hallgolvet.
Det var det sista som någonsin kom att sägas mellan jägmästaren och de två gossarna. Historien om hur han fått hänga på sig rocken för att på avstånd smyga tillbaka till stationen efter sina väskor, kom däremot att vandra genom bygden, i generationer.