Grillad

I två dygn hade han väntat på ett livstecken. Suttit vaken och skickat henne mejl på mejl.
Det fanns ingen annan förbindelse. Den enda lindring han kunde finna på var att suga på
en vindunk och en gammal melodislinga som han maniskt nynnade, om och om igen.
En på femtio stod det i iskalla siffror. Siffror på hur många som inte tog sig hem levande
under en normal säsong. Tiden släpade sig fram och till slut räckte det inte med vinet och
nynnandet. Hjärnan kokade och det gick inte längre att upprätthålla tron på att hon klarat
sig. Kaskader av ömsom sorg och ömsom ilska genomflöt hans uttröttade hjärna. Halvt
förvirrade tankar på hur allt nu skulle bli drev honom nästan bort från verkligheten. Datorn
med sin svarta skärm stirrade livlöst ut i rummet. Efter kanske tusen alltmer tröstlösa upp-
dateringar hade han tillslut låtit bli inboxen, tills den självslocknat.
Plötsligt en telefonsignal som skär som ett larm genom allt det instängda. Hon lever, får han
höra. Allt har gått bra, men hon är kvar på en avskuren station någonstans och kommer inte
att kunna nås på ett par dar. "Ska jag hälsa henne något" frågar rösten. Han blir tyst, länge.
- Nej, det behövs inte, men tack ändå och sköt om er, var allt han fick ur sig. Han hade velat
säga hur glad han var men blev istället övermannad av en ilska som skulle gjort det alltför
falskt. Vi får försöka reda ut det här sen, tänkte han.