Jan

Jan är nästan ständigt oroad för att bli uppfattad som antingen illvillig eller som pinsamt omogen, alternativt patetisk. Listan fortsätter med nästan allt av det man kan tänkas uppleva hos en man - men aldrig skulle uttala i hans närvaro. Fenomenet kan uttalas med ett ord; katastrofalt låg självkänsla. Där ännu ett exempel att lägga till högen av det onämnbara - utom att just detta är han redan i full klarhet över.
Det som kan komplicera saken ytterligare för en människa i det här tillståndet är att det även är närapå omöjligt för henne att själv dryfta om det. För vad som händer är ju att hon då kvalificerar sig för just de epitet hon händelsevis försöker skaka av sig; pinsam omogenhet, patetik, utstrålande av usel självkänsla och till och med illvillighet. Det sistnämda genom det oomkullrunkeliga faktum att hon tvingar på mottagaren obehaget att försöka motsäga det hon just bevisat med sin framställning, som därmed och fastmer framträder som en akt av tragiskt rännande med håven.

Jan får så rådet att sådant här bör han ta med en psykolog. Men hos psykologen kommer han finna att hela behandlingen går ut på att han ska förstå att allt detta är helt ok! Att allt som inte drar skada över andra människor är normalt och att man inte bara kan, utan även är närmast skyldig, att både känna och uppträda precis såsom den man faktiskt är. En riktigt söt bild av tillvaron som Jan upptäcker kan fungera fint, men bara under tung berusning.

Jans lärosats blir att den enda hjälp som står honom till buds, förutom den av flaskan, är att ta till sig insikten om att någon hjälp just inte existerar. Att gilla läget. Att helt enkelt kånka vidare på sin gammeldagsa kvinnlighet och att försöka bära den som en man.


Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.