Snöstjärnor

Stjärnorna
för alla lika
Som snön.

Gammalt kattordspråk

(kaiku)

En sanningens väktare
lyssnar till mörkret

Väntar sig allt
Och inget


.

Nyhetsinflammation

Till alla som likt mig blivit ledsna och förfasade efter att ha hört om "Greta", har jag kanske goda nyheter idag. Både Polisen och Helsingborgs Dagblad, liksom olika "privatspanare" å flashbacks forum förefaller nämligen alltmer inställda på att det hela rör sig om en hoax (spratt...), eller en nyhetsgroda om man så vill. Även om det inte uttalas i klartext.

Jag kände mig så indignerad av att rapporteringen var så tunn och bleksådd kring denna helt vansinnesvidriga och gissningsvis extremt avvikande händelse. Nu funderar jag mer över varför historien ens tilläts komma ut.
En misshandel av det slaget lämnar ju självklart omfattande spår efter sig, men inte en enda stavelse i fråga om "hard evidence" har ännu kommit fram i fallet. Kanske har hon bara velat hjälpa SD lite på traven med deras järnrör?

Eller så kanske polisen av någon anledning trivs bättre med att ha det hela ouppklarat?

Vi lär förmodligen aldrig få veta.

Bara en gissning.

Ingen fågelsång

Det som kan kännas lite onödigt
är när bekännande rasister,
i sina starkaste utfall,
skriker "Rasister!"
- åt varandra!

Varför sjunger de inte bara, som vanliga fåglar?

Ursäkt

Jag står inte riktigt ut. Jag drömmer mardrömmar och mitt hjärta är i bitar. Jag talar om det som jag
försökte berätta om igår. Som jag egentligen ångrar. Det blev väldigt rått. Inte för att jag betvivlar
att det kan ha varit minst så rått, men ändå, att använda en annan människas katastrof till egna
tolkningar känns som ett övertramp. Ett integritetsövertramp. Hon har ju faktiskt redan
berättat själv om händelsen. Den ofattbara. Jag ville be om ursäkt för detta.

Hoppas att vi någon gång få höra vad förövarna har att säga.

Och/om de skulle ha tillgång till ett annat språk.

Greta 87 handlar kaffe

Centrala Helsingborg, vid korsningen Möllegränd och Södra Strandgatan, den 12 november vid 18-tiden.

Greta går ned en sväng i kvarteret för att handla kaffe. Då hon kommer ut ur butiken hör hon ett ylande.
Strax upptäcker hon var ljudet kommer ifrån, det är en liten svart hund som står fastbunden en bit bort.
Fyra unga män står i en ring och sparkar på den. Hon skyndar dit för att rädda hunden från sitt grymma
öde genom att huta åt männen; "Skäms vad håller ni på med här!". Svaret blir ett knytnävsslag i huvudet
som fäller Greta till marken. Då hon försöker kravla sig upp finner hon sig omringad av de unga männen
som börjar fatta tag i hennes fötter. De drar isär benen på henne så att hon blir rädd att de ska gå av.
I det läget placerar en av ynglingarna en kraftig spark rakt in i skrevet på henne som tar så hårt att hon
svimmar. Han följer upp med några till, ända tills bloded börjar strömma.

Då Greta kvicknat till ser hon att männen avlägsnar sig bort längs vägen och själv ligger hon ensam kvar på
trottoaren. Helt omtumlad och med starka smärtor börjar hon så småningom att kravlande försöka ta sig
från platsen. Det är mörkt och få människor är ute. Ett par stycken ser hon passera men utan att bistå henne
med någon hjälp. Till slut kommer hon upp på sina blodiga ben och lyckas stapplande ta sig de cirka femtio
meter hon har tillbaka till bostaden. Hon tar sig i säng och blir liggande där med stark ångest i tre dygn innan
hon orkar ringa sin son och berätta om vad som hänt. Hon är för rädd för att våga blanda in polisen, men
nästa dag ringer sonen ändå och anmäler händelsen.

Signalementet på männen är att de bar mörka kläder och att det fanns en femte man i närheten av händelsen
som talade danska. De tycktes befinna sig i sjutton-årsåldern.

 Lyssna på Gretas egen berättelse: P4 Extra, ljudklipp

"Greta" är ett fingerat namn.

kvasi haiku

Kärlekens gråt
kan vi inte förklara
Den lever vi av

Gossar adjö

Att en riksdagsman inte ska gå runt och kalla folk för "hora" och "babbe", det var kanske inte så svårt att enas om. Men varför
talar man inte om det som är mest frapperande; att E. Almqvist och hans hejdukar - med all uppenbar tydlighet - var ute efter
att provocera fram motvåld framför sin egen rullande kamera? Det är ju det som är det vämjeligaste med hela historien - det
som avslöjar den våldsideologi dessa individer sorgligt nog företräder - representerande en miljon svenska medborgare.

Nya Slussen....

En ny mötesplats. (enl. "bygg.stockholm.se")

"Nya slussen utformas för att bli en attraktiv plats, oavsett årstid och väder. De publika byggnaderna får fasader med transparens som gör att man kan ta del av platsen och utsikten inomhus, genom till exempel restauranger, kaféer eller kulturverksamhet - såsom bibliotek.
Under den nya huvudbron skapas utrymme för exempelvis barer eller fik - som gör platsen levande och trygg både dagar och kvällar året om. Det öppna vattentorget får sittbara, södervända [norrvända!] trappor längs den här sidan där du står, och även på sluttningen på södermalmssidan framför dig [Gamla stan-sidan framför dig]. Trapporna och kajen byggs så att de nås av solen hela sommarhalvåret [You Are So Cute!]. Nya Slussen står klar år 2020."

Fråga 1: Var är slussen? Jag ser ingen sluss!
Fråga 2: Vad gör alla människor där under bron?
Fräga 3: Väntar de på en båt som ska ta dem förbi...?

/Konfunderad

Stockholms hjärta

Nu är det dags igen. Stockholm ska ansiktslyftas. Byggbolagen ska mättas. Slussen med all sin kultur och
historia ska jämnas med marken och ge plats för motorleder och iskalla glasbyggnader. Sju års bygghelvete
ingår också i köpet. En underjordisk bussterminal, insprängd i Katarinaberget, för ett par miljarder av surt
skattade pengar, likaså.

Ingen vill ha detta. Ingen vill se detta. Ändå så... Jag förstår inte.

Eller jo, jag tror jag förstår, men vill förstås inte acceptera...

Fick in en liten insändare i lokalblarran i våras, men...

Vissa påstår att det inte är för sent, men...

Känner mest sorg och vanmakt.

Klicka HÄR!

Tack

Kiss i konsten

I anslutning till gårdagens inlägg hittade jag sen denna historia på en knagglig gammal hemsida från början av seklet:

Björn Kjelltoft: "Det är lugnt och få besökare. Vi går in i Duchamprummet som är en viktig del av konstsamlingen. Där står "Fountain", en pissoar som Marcel Duchamp 1917 utnämnde till konst. Hans idé var enkel, men samtidigt väldigt komplex och utmanande för sin tid. Genom att göra konst av en pissoar provocerade han etablissemanget och blev till och med refuserad, han fick inte delta i en öppen konstutställning.

Nu, snart hundra år senare är pissoaren etablerad konst. Museet har gjort Duchamp till husgud och hans konst till heligt evangelium. Ingetdera får man ifrågasätta. För att spetsa till kan man säga att Moderna Museet förstört "Fountain" genom att ta bort dess ursprungliga provokativa laddning. Det var helt enkelt dags att göra konst av pissoaren igen!

Joanna tar upp kameran ur plastförpackningen. En vakt närmar sig, men verkar inte märka något och fortsätter lugnt förbi oss. Kusten är klar. Jag ställer mig framför pissoaren och drar ned gylfen. Joanna tar ett kort och det blixtrar till. Jag koncentrerar mig allt jag kan. Det är inte så lätt att urinera på beställning. Till slut lyckas jag och Joanna knäpper av en gång till. Jag drar upp gylfen och vi skyndar oss mot utgången. Helt övertygade om att vakterna kommer rusande vilken sekund som helst. Men vi fortsätter, oväntat nog helt utan problem ut i solskenet. Vi klarade det!

Någon vecka senare bjuder jag museet till min utställning på Konstfack där jag visar bilden av aktionen. När jag kommer till skolan möts jag av min rektor. Han är ursinnig. Jag tror han driver med mig men till slut förstår jag att han menar allvar. Museet hade ringt och skällt ut honom.

Han tar mig till sitt kontor och ber mig ringa Sören Engblom, intendent på museet. När jag presenterar mig ändrar den trevlige Engblom genast tonläge och förklarar att det jag gjort absolut inte är konst utan vandalism och att jag kan räkna med polisanmälan. Han säger vidare att urinera offentligt är fruktansvärt och likställer min aktion med Noréns uppsättningar med nazister i teaterpjäser. Hets mot folkgrupp och urinera offentligt är alltså i princip samma sak för Moderna Museet.

Jag påpekar att min avsikt inte är vandalism, utan ett försök att väcka en dialog till liv. Jag vill återinföra det ursprungliga provokativa värde som gått förlorat efter alla år som pissoaren varit museiföremål. Jag påpekar att de gärna kan polisanmäla mig om de ville.

Ett par timmar senare ringer museichefen David Elliott min lärare, som citerar Elliott: "Vi rekommenderar honom att ta ned bilden från utställningen och aldrig visa den igen, att glömma allt och betrakta det hela som om det aldrig hänt. Vi betraktar bilden som en fejk tills något annat händer."

Min lärare tillägger att det även är hans eget råd, att glömma allt. Jag beslutar att inte ta ned bilden.
Sedan blir det väldigt tyst från museet i några månader. När höstterminen drag igång säger min nya lärare sa att han pratat med en konservator på museet. Konservatorn påstod sig undersökt pissoaren och kommit fram till att ingen någonsin urinerat i den! Och att min bild var en manipulerad i photoshop!

Det räcker alltså inte med att förneka det som hänt, utan de fabricerar vetenskapliga bevis!

Jag har alltså inte bara gjort något olagligt. Det har dessutom aldrig hänt!

Det är tydligt att museets auktoritära roll inte förändrats sedan Duchamps tid. Den kontroversiella konsten har lika lite utrymme på museet idag som någonsin.

Gå till Moderna Museet och pissa i deras pissoar! På det sättet gör du museet en tjänst genom att skänka liv åt konsten!"

Bild: B. Kjelltoft

Läs: Läs mer...

Tack Björn, för denna historia!

Dadaistiska evenemangstips

Jag låter vinet, mörkret och glömskan dra sitt dävna men skyddande täcke över mig. Då kommer jag ihåg en historia om Marcel Duchamps gamla urinoar, den som utsetts till nittonhundratalets mest inflytelserika konstverk. Tyvärr kan jag inte alls komma ihåg den längre. Jag gör slumpvisa sökningar på nätet, men utan resultat. Jag tyckte att historien var bisarr och rolig iallafall, så mycket minns jag.
 En ny historia träder fram istället och får väl ersätta den gamla då. Moderna Museets nu utställda kopia av nämnda potta är nämligen inte ens en kopia, framkommer det. Den utgörs istället av en begagnad väggpotta som konstkritikern Ulf Linde bytte till sig fyrtiosex år senare på en restaurang i Stockholm. Och som han året därpå fick Duchamp att signera med den fejkade signaturen "R Mutt" - samma signatur som han år 1917 hade häftat vid sitt ursprungliga verk. Det här Gustavsbergs(?)-porslinet, som alltså är från sextiotalet och följaktligen skiljer sig en hel del från orginalet ifråga, hamnade sedan i museets ägo och anses idag, tack vare "R Mutt", kunna vara värd någon miljon dollar, sisådär.
 För 120 spänn kan man dock få komma in och titta på pjäsen. Vad det däremot kan kosta om man sedan skulle kasta en båge i den är svårt att spekulera i, men om det skulle hålla sig runt en femhundring tycker jag nog att det vore en sak väl värd att överväga. Mycken uppmärksamhet för liten peng skulle jag nog våga föreställa mig att det blev. Plus att den nog kunde behöva "dammas av" lite också.

Annars, om modet skulle svikta, finns det även en kopia av mästarens uppochnedvända cykelframgaffel med tillhörande cykelhjul som man skulle kunna leka med, kanske vrida och och snurra lite på. Då borde åtminstone mästaren själv bli nöjd, om han kunnat se på, ty just detta var en del av grundtanken med verket då det begav sig, för kallt hundra år sedan. Och så var det ju detaljen med dammet, igen.

Själv lät han bägge verken gå till grovsoporna efter att de förevisats, mäster Marcel.

Ostentativitetsattack

Inte att jag vill framhäva mig på något sätt, men när jag sitter helt tyst för mig själv och funderar på ingenting, så upplever jag mig nog oftast som ganska smart, faktiskt. Därför kan det bli lite irriterande då jag, som nu, plötsligt måste försöka säga någonting om hur smart jag kände mig då, så länge jag höll tyst. Det är väl ingen annans business, liksom.

Ett kallt-varm konstaterande

Den 21/12 kl.12:11 Inträffar norra halvklotets skuggmaximum. Det är 44 dagar dit, sex veckor, lite drygt.
Sen tar det sex veckor till innan ljuset hunnit återhämta sig till dagens skälvande nivå. Tolv och en halv
vecka sammanlagt blir det - eller nästant tre månader. Eller om vi räknar från i söndags kl.16:25, då bilden
togs, blir det ett kvartal - ett kvarts år. Den 4'e februari är det då. Anshelm och Ansgar kommer att ha
namnsdag.

Det är sånt man får tänka på, tycker jag.

Skriv om att gräva