Dadaistiska evenemangstips

Jag låter vinet, mörkret och glömskan dra sitt dävna men skyddande täcke över mig. Då kommer jag ihåg en historia om Marcel Duchamps gamla urinoar, den som utsetts till nittonhundratalets mest inflytelserika konstverk. Tyvärr kan jag inte alls komma ihåg den längre. Jag gör slumpvisa sökningar på nätet, men utan resultat. Jag tyckte att historien var bisarr och rolig iallafall, så mycket minns jag.
 En ny historia träder fram istället och får väl ersätta den gamla då. Moderna Museets nu utställda kopia av nämnda potta är nämligen inte ens en kopia, framkommer det. Den utgörs istället av en begagnad väggpotta som konstkritikern Ulf Linde bytte till sig fyrtiosex år senare på en restaurang i Stockholm. Och som han året därpå fick Duchamp att signera med den fejkade signaturen "R Mutt" - samma signatur som han år 1917 hade häftat vid sitt ursprungliga verk. Det här Gustavsbergs(?)-porslinet, som alltså är från sextiotalet och följaktligen skiljer sig en hel del från orginalet ifråga, hamnade sedan i museets ägo och anses idag, tack vare "R Mutt", kunna vara värd någon miljon dollar, sisådär.
 För 120 spänn kan man dock få komma in och titta på pjäsen. Vad det däremot kan kosta om man sedan skulle kasta en båge i den är svårt att spekulera i, men om det skulle hålla sig runt en femhundring tycker jag nog att det vore en sak väl värd att överväga. Mycken uppmärksamhet för liten peng skulle jag nog våga föreställa mig att det blev. Plus att den nog kunde behöva "dammas av" lite också.

Annars, om modet skulle svikta, finns det även en kopia av mästarens uppochnedvända cykelframgaffel med tillhörande cykelhjul som man skulle kunna leka med, kanske vrida och och snurra lite på. Då borde åtminstone mästaren själv bli nöjd, om han kunnat se på, ty just detta var en del av grundtanken med verket då det begav sig, för kallt hundra år sedan. Och så var det ju detaljen med dammet, igen.

Själv lät han bägge verken gå till grovsoporna efter att de förevisats, mäster Marcel.