Jag står inte riktigt ut. Jag drömmer mardrömmar och mitt hjärta är i bitar. Jag talar om det som jag
försökte berätta om igår. Som jag egentligen ångrar. Det blev väldigt rått. Inte för att jag betvivlar
att det kan ha varit minst så rått, men ändå, att använda en annan människas katastrof till egna
tolkningar känns som ett övertramp. Ett integritetsövertramp. Hon har ju faktiskt redan
berättat själv om händelsen. Den ofattbara. Jag ville be om ursäkt för detta.
Hoppas att vi någon gång få höra vad förövarna har att säga.
Och/om de skulle ha tillgång till ett annat språk.
Pratar med karaktärerna behöver inga levande människor
-
jag gillar verkligen inte människor
kärlek är aldrig någonsin en utan fler
förut trodde jag på kärlek som helhet det gör jag inte längre
det är absolu...
13 timmar sedan
Fast jag, som sällan läser tidningar o lyssnar på nyheter, kan oxå behöva läsa sånt ibland. jag tror inte hon tar illa upp för att du beskrev vad hon varit med om, du gjorde det ju inte på något snaskigt sätt.
SvaraRaderaFast jag önskar att det kunde komma något gott ut ur det du skrev o det vet jag inte...Vad gör vi som fortf har ett hjärta som lever? Kan vi ge någon tröst till Greta? Ge tillbaka den trygghet o tillit hon måste förlorat. ett upprop eller dylikt?
Tror att Greta förlåter dig många gånger om.
SvaraRaderaSvar: glömde till och med att jag varit i Milano.
SvaraRaderaMardrömmarna är inte dina
SvaraRaderaDina handlingar är de rätta
Det att berätta om det skedda
Är det riktiga att göra
Bevarandet av det ofattbara
Gör det ofattbara fattbart
Du skänker upprättelse
Det farliga för världen är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad. Du är inte tyst. Dina ord behövs.
Jag tycker inte att det är ett övertramp. Du har inte övertolkat eller använt hennes lidande för att göra din röst i en viss sakfråga hörd - du har inte omformulerat på ett sätt som hon inte skulle gå med på (tror jag) - du har inte använt henne för att ge din röst styrka eller dina argument gödning. Du har bara berättat. Om saker. Det är det som är din sak att göra.
SvaraRaderaIbland blir man för känslig om sina egna formuleringar - man ställer för svåra frågor till sig själv och ställer sig själv alltför välgenomlyst i rationalismens blekgula strålar.
Det du gör är att berätta. Alla får berätta. Glöm inte det.
Alla utom journalister som skulle ha berättat din berättelse med inledningen:
"Det här är berättelsen om ett samhälle där ingen syns. Det är berättelsen om en obekväm sanning: att våra gamla går i skräck för sina liv. Det är berättelsen om Greta." För de får aldrig mer berätta. Deras licens är indragen.
Tack för alla kommentarer!
SvaraRaderaDet här är en historia som berör på ett sånt sätt att det känns väldigt frustrerande och nästan kvävande att se den passera som bara en liten notis. Samtidigt är det långt ifrån säkert att det skulle vara riktigt att basunera ut den, hur gärna man än skulle vilja... Jag känner mig andäktig inför den styrka och det mod "Greta" uppammat genom att orka berätta sin historia i lokalradion - innan hon ens hunnit komma till doktorn. Även där klättras det kanske på gränsen till etikens ramar. Men hon är en skicklig berättare och därför funkar det ju fantastiskt. Jag ville egentligen bara att fler skulle få höra hennes historia.
För mig är det en riksnyhet att undomar utför utstuderat sadistiskt våld, i grupp, mot en ensam gammal dam på gatan. Som dessutom är så grovt att det även kunde ha blivit dödligt, som jag uppfattar det.
"Greta" är förstås en hjältinna, och det hoppas jag att vi kommer att få höra någon gång.