Irritation

Min bästa kompis fick lämna in för ett halvår sedan. Han var en liten svart katt med två vita trekanter, en på bröstet den andra längst ned på magen. Små eleganta lodjurstofsar smyckade hans ofattbart känsliga hörselorgan - öron som kunde urskilja vem som klev in i hissen fem trappor ned eller vems nyckelknippa det skramlades med ute på gatan; allt som behövdes för att meddela honom att det var mat eller sovdags. Matskålen brukade stå just nedanför mig där jag sitter vid datorn i köket och nu har jag varit förkyld ett tag och sitter här och nyser. Vad händer då?
Jo, jag vrider mig hastigt 90 grader åt sidan för att inte kontaminera hans matskål - som sedan månader legat begravd i marken tillsammans med allt annat - och vad händer då? Jo, jag får min förkylning toppad med ett "härligt" ryggskott. "Skottet" sätter sig vid den s.k. "hjärtkotan" och gör att hjärtat slår volter och att armarna blir närmast obrukbara så att det kan ta timmar att resa sig upp ur sängen samtidigt som bröstet inklusive matstrupen smärtar så att det knappt går att svälja ned föda, et^#¤\etera.

Detta hade förstås kunnat bilda underlag för den perfekta irritationspuffen - om jag bara orkat skriva den - men det var inte det jag tänkte skriva om. Dagens ämne handlar ju om bemötande och jag har förstås varken kunnat möta en enda människa eller ens hittat ork att fantisera om något sådant. Det är just det som irriterar mig.

Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.